Våldsutsatta barn behöver bättre skydd

Fakta

Marja Onsjö

Bor i Göteborg
Född år 1979

Disputerade 2025-02-14
vid Göteborgs universitet

Avhandling

Children subjected to family violence. A retrospective study of life situation and trauma-focused treatment

Varför blev du intresserad av ämnet?

− Direkt efter min examen som psykolog började jag jobba på Bup i ett utsatt område i Göteborg. Där påbörjades ett stort forskningsprojekt där vi ville ta reda på hur många som kommer till mottagningen som har utsatts för våld i familjen – antingen genom att direkt ha varit utsatt för våld eller att ha bevittnat våld i familjen. Vi påbörjade en behandlingsstudie där jag var en av terapeuterna. Jag fick utbilda mig i en specifik metod där man arbetar med traumatisering hos våldsutsatta barn och en medföljande förälder eller annan omvårdnadsperson. Så intresset kommer från mitt kliniska arbete.

Vad handlar avhandlingen om?

− Den handlar om barn och unga med erfarenheter av våld i familjen, och hur de har upplevt de insatser som de har erbjudits inom Bup. Det är sällan man frågar barnen hur de har upplevt behandlingen, så en viktig del har varit att få ta del av deras röster. Jag tog kontakt med barn och ungdomar som deltagit i den första behandlingsstudien och har intervjuat 17 av dem och även gjort skattningar av traumasymptom. Intervjuerna handlar om hur deras liv såg ut under tiden som de gick i behandling, vad de tycker har varit bra och vad vi skulle kunna ändra.

Vilka är de viktigaste resultaten?

− När det har framkommit att barn har varit utsatta för våld, och både barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten har varit inblandade, så hade jag tidigare en naiv idé om att våldet skulle ha upphört och att barnen skulle vara skyddade. Men flera av barnen beskrev att de var fortsatt utsatta för våld av föräldrar eller av syskon under tiden som de gick i behandling på Bup. Många beskrev också att de var utsatta för allvarlig mobbning i skolan och att de fortfarande levde under väldigt otrygga omständigheter. Den här pågående otryggheten är ett viktigt resultat som visar att barnen måste få ett bättre skydd. Ett annat viktigt resultat är att många av barnen beskrev att de var bekymrade över föräldrar eller syskon som inte mådde bra, eller över familjens ekonomi. Så det här är barn som bär väldigt mycket på sina axlar.

− De flesta som deltog berättade att de tycker att det hade varit viktigt att få prata om våldet och att insatserna hade varit bra, vilket var positivt. De framhävde framför allt vikten av att bli sedd som en individ, och att terapeuten var tålmodig och gav dem utrymme att berätta om det som var viktigt för dem. De lyfte också fram att det var skönt att inte definieras som ett problem, och som något som ska lösas, utan att de fick ge sin bild av situationen. Det gjorde att de fick tillit till terapeuten, vilket i sin tur gav dem möjlighet att faktiskt närma sig upplevelsen av våld och övergrepp som de hade med sig. Så det finns en väldigt stor betoning på relationen till terapeuten.

− Jag vill verkligen betona att det finns ett hoppfullt budskap i att barnen själva uttrycker att det är bra att få prata om det som de har varit med om och vad de har för behov. Det finns en stor kraft i det!

Många av barnen beskrev att de var bekymrade över föräldrar eller syskon som inte mådde bra, eller över familjens ekonomi. Så det här är barn som bär väldigt mycket på sina axlar.

Marja Onsjö

Vad överraskade dig?

− Den här pågående otryggheten och att flera barn befann sig i så allvarliga situationer. Ytterligare en sak som förvånade mig var att barnen så tydligt uttryckte en egen agens. Det är lätt att glömma att barnen har ett eget inre liv och en egen motivation, eller avsaknad av motivation, till behandling. Något barn berättade att han under hela tiden som han gick på BUP hade ett syskon som slog och kontrollerade familjen. Men han visste att det skulle bli en socialtjänstanmälan om han berättade det. Det blir tydligt att barnen har sin egen agenda i det här. Jag hade inte förstått i vilken grad de själva har tankar kring vad de vill och inte vill, och hur de tänker att saker ska lösa sig.

− En av slutsatserna som jag tycker att jag kan dra av det resultatet är att vi inte kan tänka att insatser inom barn- och ungdomspsykiatrin ska vara den enda lösningen. Vi behöver se barnet i sin kontext och vi behöver förstå de olika delarna i barnets liv som påverkar hur barnet mår. Där är familjen jätteviktig, men skolan har också en otroligt viktig roll i det.

Vem har nytta av dina resultat?

− Jag hoppas att det här ska komma barn och unga till gagn, och i förlängningen hela samhället. Vi vet att det är många som drabbas av både fysisk och psykisk ohälsa till följd av att de har blivit utsatta för olika former av våld och övergrepp. På en professionell nivå tänker jag att först och främst personal inom barn- och ungdomspsykiatrin har nytta av resultaten. Men även socialtjänsten och skolan. Vi kan inte ha vattentäta skott mellan våra verksamheter, utan det behöver finnas ett större samarbete kring de här barnen. Jag tänker att det hade varit otroligt fruktbart med en samverkan mellan Bup, skolan, socialtjänsten och vuxenpsykiatrin.