Nya undervisningsstrategier ökar kontakt mellan elever i anpassad skola 

Relationer mellan elever på den anpassade skolan hindras inte helt sällan – av skolpersonalen själva. Det konstaterar specialpedagogerna Reiko Salinen och Åsa Kenttä, Hökarängsskolans anpassade grundskola. I sin utvecklingsartikel visar de hur tydlig rollfördelning, digitala verktyg och nya undervisningsstrategier ökar kontakten mellan eleverna.

Varför ville ni skriva en utvecklingsartikel?

– Framför allt för att vi vill sprida våra resultat och erfarenheter. Vi har genom detta arbete också upptäckt att det finns väldigt lite forskning om ämnet.

Vad handlar artikeln om?

– Den beskriver hur vi i en anpassad skola har arbetat för att främja gruppundervisning och på så sätt öka kommunikationen mellan eleverna. På anpassad skola finns många vuxna, det behövs men det innebär att relationerna mestadels är vertikala, det vill säga mellan elev och pedagoger och övriga vuxna. Enkäter som vi gjort på vår skola och även andra undersökningar visar att elever i anpassad skola gärna vill ha fler vänner och mer kontakt med jämnåriga, men de saknar sociala verktyg för att skapa dessa relationer. De elever som det handlar om i artikeln går i förskoleklass till årskurs 9 och har en medelsvår och svår intellektuell funktionsnedsättning. Eleverna läser så kallat ämnesområde, vilket är en del av kursplanen i anpassad skola.

– Artikeln bygger på filmat material i undervisningssituationer, analyser i hela arbetsgruppen samt dokumentation. Vi beskriver hur vi i en cyklisk process stegvis har förändrat undervisningsstrukturen, infört mer gruppundervisning, samt mer aktivt arbetat med digitala hjälpmedel. Allt i syfte att öka kommunikationen mellan eleverna.

Genom projektet fick vi syn på våra egna roller och det har varit en hel del omtumlande insikter, inte minst den att vi pedagoger ibland snarare stjälper än hjälper. Ibland kan det bästa sättet vara att backa bak.

Vilka resultat har ni sett?

– Det viktigaste resultatet är att i stort sett alla elever har fått mer kontakt med jämnåriga. Det gäller även de elever som tidigare aldrig närmat sig eller visat intresse för någon jämnårig, vilket är otroligt glädjande eftersom det innebär högre livskvaliteten för de här eleverna. I anpassad skola finns det fler vuxna kring eleverna jämfört med grundskolan, det behövs och är väldigt viktigt, men vad som tydligt framkom är att vi pedagoger kan stå i vägen för kontakt mellan eleverna. Under projektet, när vi testade olika sätt att undervisa i grupp, märkte vi att det ibland blev rörigt i rummet. Eftersom gruppen bestod av tio elever från olika klasser utvecklades strategierna först efter hand. I projektet lät vi därför elevassistenterna bokstavligen backa bak i klassrummet, vilket medförde att eleverna hamnade bredvid varandra.

– Vi arbetade även fram en tydligare struktur och rollfördelning i klassrummet med en lärare som höll i undervisningen och en pedagog som visade med tecken så att alla elever kunde se. Det gav eleverna en ökad tydlighet och tillsammans med ett mer aktivt arbete med digitala verktyg som uppmuntrar till samarbete såg vi hur kontakterna mellan eleverna ökade och stärktes. Det här visar sig ofta som små subtila tecken; blickar som möts, tecken som signalerar ”jag vill” eller att de ta tar lätt på varandra med handen. Även möbleringen kan utgöra hinder för relationer mellan eleverna. Vi såg exempelvis att kontakterna ökade när vi tog bort borden som eleverna satt vid. I den här undervisningsformen behöver eleverna sällan bord, och vi insåg att de oftast mest utgjorde ett fysiskt hinder för kontakt.

Hur har ert arbete förändrats av projektet?

– Det har inneburit en stor förändring för oss alla. Genom projektet fick vi syn på våra egna roller och det har varit en hel del omtumlande insikter, inte minst den att vi pedagoger ibland snarare stjälper än hjälper. Vi vill givetvis alltid stötta våra elever men ibland kan det bästa sättet vara att backa bak, ge eleven lite tid utrymme att söka nya kontaktvägar. Vi gick in i projektet med en ödmjuk inställning och den har bidragit till att vi i arbetsgruppen har kunnat diskutera och reflektera på ett öppet och bra sätt. Idag har vi etablerat ett tänk där vi hela tiden pratar om hur vi arbetar. Nu jobbar vi med att sprida vårt tänk och arbetssätt även utanför klassrummet, till exempel fritidsverksamheten. Det här är inget som någonsin blir färdigt utan vi behöver hela tiden följa med i elevernas utveckling och förändrade behov.

Hur för ni ert arbete vidare på er arbetsplats?

– Vi har berättat om vårt projekt för personalen på grundskolan som vi delar lokaler med.  Därutöver sprider vi våra resultat inom ett nätverk för anpassad skola. Vi försöker att på olika sätt dela med oss av våra erfarenheter, då vi vet att relationer mellan elever är en stor och omdiskuterad fråga inom hela den anpassade skolan.