Elevrörelsens roll i svensk utbildningspolitik
Den svenska elevrörelsen är en politisk aktör som har haft en mer aktiv roll i utbildningspolitiken under efterkrigstiden och fram till i dag, än vad som tidigare har lyfts fram. Det menar Victor Johansson som har forskat i ämnet.
Bor i Göteborg
Född år 1991
Disputerade 2025-11-07
vid Stockholms universitet
De organiserade eleverna. Den svenska elevrörelsens riksförbund och deltagande i utbildningspolitiken 1938–2005
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Jag har studerat de stora elevorganisationernas historia. Jag har själv en bakgrund i elevrörelsen och det är en av anledningarna till att jag under min studietid har varit intresserad av utbildningspolitik och föreningsliv. När jag fick möjlighet att söka en doktorandtjänst i utbildningshistoria så låg det här ämnet nära till hands. Det kombinerar mitt intresse för utbildningspolitik, civilsamhälle och föreningsliv, tillsammans med det väldigt understuderade fenomenet elevrörelsen.
Vad handlar avhandlingen om?
− Den grundar sig i problemet att elever, både i forskning och i debatten, ofta framställs som passiva mottagare av skolpolitiska beslut eller policy. Även i diskussioner om hur elever bör fostras, eller kring vilket slags inflytande de ska ha. Utifrån det problemet ville jag studera elevorganisationer som har försökt delta i utbildningspolitiken, och deras historia. Jag har undersökt vilka frågor organisationerna har drivit, och kanske framförallt hur de har gjort det, samt hur de har deltagit i politiken och hur den politiska och samhälleliga kontexten har förändrats. Det är en historievetenskaplig avhandling där jag framförallt har förlitat mig på källmaterial som har genererats av organisationerna själva, i form av förbundstidningar. Jag har också använt mig av organisationernas egna arkiv med årsmöteshandlingar, protokoll och verksamhetsberättelser.
Det får mig att dra slutsatsen att skolungdomen i kollektiv bemärkelse i högre grad än tidigare bör ses som en politisk aktör som har varit en del av svensk utbildningspolitik under efterkrigstiden och fram till i dag.
Victor Johansson
Vilka är de viktigaste resultaten?
− Att eleverna genom sina riksorganisationer på ett kontinuerligt och varierat sätt har varit nationella aktörer i den svenska utbildningspolitiken ända sedan andra världskriget. Det får mig att dra slutsatsen att skolungdomen i kollektiv bemärkelse i högre grad än tidigare bör ses som en politisk aktör som har varit en del av svensk utbildningspolitik under efterkrigstiden och fram till i dag. De kanske inte kan ses som likställda resurs- eller maktmässigt med andra aktörer, som politiska partier och lärarkåren, men i den betydelsen att de också har verkat som ett organiserat intresse på skolområdet.
− När elevorganisationerna uppkom och slog igenom under 50- och 60-talet handlade det mycket om att uppvakta skolpolitiker och tjänstemän på myndigheter, samt att delta i statliga utredningar och skriva remisser. Men under slutet på 60-talet och under 70- och 80-talet utvecklades organisationerna mer till så kallade aktivistiska rörelseorganisationer. De gjorde sina röster hörda genom aktioner, demonstrationer, skolstrejker och bojkotter av centralproven som det hette på den tiden. Under 1990-talet och fram till i dag så har det handlat mycket mer om att försöka driva opinion i media och få ut sitt budskap genom att delta i debatten. Elevorganisationen är också mer professionaliserad i dag med anställda tjänstepersoner som ska driva opinion. Så elevrörelsen har arbetat på många olika sätt genom åren och har drivit många olika frågor.
Vad överraskade dig?
− Att likheten med andra intresseorganisationer var så stor. Jag tänkte att det faktum att organisationerna bestod av ungdomar skulle prägla dem mer. I början av 80-talet slogs elevorganisationerna Tekniska Läroverkens elevförbund (TLE) och Sveriges elevers centralorganisation (SECO), samman till det som i dag heter Sveriges elevkårer. Men det finns ändå spår kvar från de tidigare verksamheterna, från tiden kring andra världskriget när organisationerna grundades. Trots att väldigt mycket har förändrats så har de lyckats bevara någon slags kärna i sina organisationer. Det var också överraskande.
Vem har nytta av dina resultat?
− Det övriga forskarsamhället inom utbildningshistoria och utbildningspolitik. Men avhandlingen kan också vara intressant för skolpolitiker och verksamma lärare. Jag tror också att personer som är eller har varit aktiva inom elevorganisationerna eller elevrörelsen i bredare bemärkelse kan uppskatta att det finns en vetenskapligt framforskad historieskrivning, och att de här kollektiva erfarenheterna har undersökts och skildrats i en avhandling.