Så blir vetenskaplig grund till i förskolan
I förskolepersonalens planeringssamtal om förskolans utbildning och undervisning kan förskolans vetenskapliga grund konstrueras. Samtalen sker i ett spänningsfält mellan politisk styrning, professionell autonomi och vetenskapliga teorier, konstaterar Caroline Karlsson.
Bor i Rinkaby, Kristianstad
Född år 1970
Disputerade 2025-12-12
vid Högskolan Kristianstad
Konstruktionen av vetenskaplig grund i förskolans planeringssamtal. En diskursanalys
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Jag har arbetat i förskolan sedan år 1989, och i förskolans läroplan står det att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund. Jag fick en doktorandtjänst år 2020 och hade skrivit fram en forskningsplan på vad jag skulle vilja bidra med och få ökad kunskap om, och det var just vetenskaplig grund i förskolan.
Vad handlar avhandlingen om?
− Jag har lyssnat när arbetslag i två förskolor planerar sin undervisning under en termin. Jag har gjort en kritisk diskursanalys av planeringssamtalen för att försöka förstå hur vetenskaplig grund framträder i talet om förskolans utbildning.
Vi måste få en gemensam bild om att stöd i vetenskaplig grund kräver tid.
Caroline Karlsson
Vilka är de viktigaste resultaten?
− Att vetenskaplig grund i förskolan konstrueras som en sammansatt språklig praktik. Det innebär att hur vi talar om vår utbildning skapar förutsättningar för den. Det blev tydligt ganska tidigt att det kanske inte handlar om vetenskaplig grund, utan mer om att ta stöd i vetenskapligt framtagen kunskap. Det framkom att förskolepersonalen gör sin planering i ett spänningsfält mellan politisk styrning, professionell autonomi och vetenskapliga teorier. Mitt i det här ska förskolans vetenskapliga grund bli till.
− Tre olika teman framträder i samtalen: dokumentation, som styr samtalen i stor utsträckning, samt undervisningsbegreppet och barns utveckling och lärande. Jag fick också syn på att det finns en diskursordning med fyra olika diskurser som kämpar om företräde. En adaptiv professionsdiskurs, en effektiviseringsdiskurs, en individfokuserad lärandediskurs och en samspelsdiskurs. Den diskurs som framträder främst är den adaptiva professionsdiskursen, där förskolepersonalen försöker tolka, förstå och vara lojala mot ledning, kollegor och mot uppdraget i stort. Men också anpassa sig till den politiska styrningen, och de vetenskapliga teorier som man förväntas utgå från.
Vad överraskade dig?
− Att standardiserade dokument styrde planeringssamtalen väldigt mycket. Men kanske saknas det tid och ibland kunskap att kritiskt reflektera över vad det betyder i talet om utbildningen och om barnen. Det blev tydligt i slutet av planeringssamtalen, när pedagogerna släppte det perspektivet och började prata om barn och undervisning på ett helt annat sätt. Då såg jag den professionella autonomin där pedagogerna vilar på sin utbildning och beprövade erfarenhet.
– Jag vet att policy oftast finns där för att vi ska nå en likvärdighet, men risken är att det kanske blir en likriktning i stället för likvärdighet. Jag har tänkt mycket på det här med den professionella autonomin. Hur vårt yrkesspråk och hur vår tysta kunskap kan hjälpa till att också få syn på var och när vi kan ta stöd av vetenskapligt framtagen kunskap. Det kanske inte handlar om att fylla i olika dokument, utan att vara lite kritisk och reflekterande, och fundera på vad det är för kunskap vi behöver i det här specifika vi har framför oss just nu – att kunna få den tiden att faktiskt söka relevant kunskap.
Vem har nytta av dina resultat?
− De som arbetar i förskolan och vi som arbetar inom lärarutbildningen kan ha nytta av resultaten, men också de som fattar beslut om våra utbildningar. Vi måste få en gemensam bild om att stöd i vetenskaplig grund kräver tid.