Preschool–Naturing in the Anthropocene: Coordinating Early Childhood Science Education with Swedish Preschool Practice
Förskolans naturvetenskapsundervisning är en flexibel praktik som möjliggör att flera olika göranden kan utvecklas och samexistera. Det visar Sanne Björklund i sin avhandling.
Sanne Björklund
Docent Anna Jobér, Malmö universitet Docent Hanna Sjögren, Malmö universitet Helen Hasslöf, Malmö universitet
Docent Sofie Areljung, Umeå universitet
Malmö universitet
2026-05-08
Institutionen för naturvetenskap, matematik och samhälle
Abstrakt
Syftet med föreliggande forskningsprojekt är att undersöka vilka relationer mellan barn och natur som möjliggörs genom naturvetenskapsundervisning i svensk förskolepraktik i Antropocen. Under de senaste decennierna har uppdraget för den svenska förskolan förskjutits mot ett ökat fokus på undervisning och lärande. Ett område som har förtydligats i läroplanen är naturvetenskap. Tidigare forskning visar att naturvetenskap i förskolan har utvecklats till en praktik som möjliggör många relationer mellan barn och natur, genom kroppslighet, estetiska uttryck, lek, undersökande arbetssätt och relationer som också främjar omsorg och empati för naturen. Begreppet Antropocen aktualiserar nya frågor i relation till utbildning, såsom frågor om natur–kultur-relationer och människans ansvar för planetens välbefinnande i en tid då vi behöver nya sätt att leva och utbilda tillsammans med naturen. Aktör-nätverksteori (ANT) utgör den metodologiska utgångspunkten i detta forskningsprojekt. Genom att uppmärksamma hästkastanjeträdet och erkänna det som en sociomateriell aktör blev det en aktör att följa in i naturvetenskapliga utbildningspraktiker i förskolan. Resultaten beskriver sju göranden av naturvetenskap i förskolan: faktaskapande, fiktionalisering, samlande, besökande, sinneserfarande, utforskande och omsorg, vilka också producerar olika relationer mellan barn och natur. Resultaten visar vidare hur dessa göranden samordnas inom förskolans praktik och hur lokala ritualer möjliggör vissa relationer mellan barn och natur medan andra marginaliseras. Detta synliggör hur makt är lokaliserad i undervisningspraktiker på sätt som ibland döljer vad som är möjligt för barn och pedagoger. Det visaro ckså hur naturvetenskapsundervisning i förskolan är en flexibel praktik som möjliggör att flera olika göranden kan utvecklas och samexistera, samt hur samordningar kan öppna för att andra relationer mellan barn och natur kan uppstå och utforskas, vilket är betydelsefullt i Antropocen. Resultaten avslutas med att presentera ett nytt begrepp att tänka med: preschool–naturing.

