Mellan tradition och innovation: Historielärares undervisning med digital teknik

Abstrakt

Denna doktorsavhandling undersöker historielärares undervisningspraktik med fokus på undervisningens innehåll, former och lärares användning av teknik. Avhandlingens huvudsakliga syfte är att utforska relationen mellan skolans digitalisering och historieundervisningens praktik. Särskilt fokus riktas mot undervisningens former, lärares uppfattningar om undervisningen samt i vilken utsträckning digital teknik bidrar till att utmana, utveckla eller förändra historieundervisningen.

Avhandlingen tar sin utgångspunkt i den del av den svenska skolans digitalisering som inleddes vid 2010-talets början. Denna period präglades av omfattande utbyggnad av den digitala infrastrukturen i skolan, där framförallt en-till-en-projekten spelade en viktig roll. Drivkrafterna bakom digitaliseringen byggde på en långtgående teknikoptimism och var i hög grad ideologiska eller ekonomiska, och digitaliseringen framställdes som lösningen på samtidens och framtidens utmaningar för såväl skola som elever.

I denna avhandling undersöks den samtida historieundervisningen genom tre delstudier: en storskalig enkätstudie, en observationsstudie och en intervjustudie. Med hjälp av en reviderad TPACK-modell och historiedidaktiska perspektiv, där begrepp som historiemedvetande och historiskt tänkande är centrala, analyseras lärares undervisning. Tillsammans utgör dessa grunden för en övergripande slutsats om hur digital teknik fungerar i relation till historielärares undervisningspraktik.

Slutsatserna visar att historieundervisningen präglas av en påfallande stabilitet där en föreläsningsbetonad praktik och förmedling av faktakunskaper dominerar, medan ämnesdisciplinära och orienterande kunskapsformer ges begränsat utrymme. Trots en utbyggd digital infrastruktur har tekniken inte bidragit till att transformera undervisningen, utan snarare konserverat befintliga metoder genom att främst fungera som ett administrativt och kommunikativt stöd.

Bristen på ämnesspecifika digitala verktyg och relevant didaktisk fortbildning bidrar till att teknikens potential för att utveckla elevers historiska tänkande förblir outnyttjad. Samtidigt framträder en homogenitet i undervisningens innehåll och former, där socioekonomiska och geografiska skillnader endast i begränsad utsträckning påverkar praktiken. Denna likriktning riskerar att missgynna elever med svagt stöd hemifrån och innebär en såväl didaktisk som demokratisk utmaning.

Den uteblivna förändringen av historieundervisningen ges fem teoretiska förklaringar: ämnets faktabetonade tradition och brist på ämnesdidaktisk fortbildning begränsar utvecklingen; ideologiska och organisatoriska drivkrafter bakom digitaliseringen har prioriterat ekonomi framför pedagogik; lärares epistemologiska övertygelser tenderar att konservera befintliga undervisningspraktik; skolans institutionella tröghet utgör ett motstånd mot snabb utveckling; samt funktionell fixering förhindrar innovativ användning av tillgänglig teknik. Tillsammans bidrar dessa till att begränsa digitalisering till administrativa former snarare än att bidra till pedagogisk utveckling.