Begränsade förutsättningar att förebygga våldsamma handlingar i fritidshem
Pedagoger beskriver fysisk närhet både som en självklar del av arbetet i fritidshem, men också som något som kan vara krävande och riskfyllt. Det saknas också ett systematiskt arbete för att förebygga våldsamma handlingar på fritids, visar Julia Westers avhandling.
Bor i Stockholm
Född år 1989
Disputerade 2026-05-29
vid Södertörns högskola
Kroppar i samspel. Ideal, gränser och dilemman i pedagogers kroppsliga interaktion med barn i fritidshem
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Det grundar sig i ett generellt intresse för barns sociala liv och relation till vuxna. Själva idén om ämnet fick jag år 2015 när ”Stopp! Min kropp” (ett pedagogiskt verktyg från Rädda Barnen) blev stort och med det ett fokus på beröring i barns liv. Jag skrev en C-uppsats som handlade om hur pojkar och flickor blir fysiskt berörda på olika sätt på fritidshem, som blev uppmärksammad i media. Det visade att det var en intresseväckande fråga och jag blev intresserad av att fördjupa mig i den i ett forskningsprojekt.
Vad handlar avhandlingen om?
− Om kroppslig interaktion mellan pedagoger och barn på fritidshem. Med det menar jag dels en tillgiven närhet mellan dem, som till exempel kramar eller att ha barn i knät. Men också hur pedagoger använder sig av beröring och kroppslig kontakt när de ska skapa ordning i barngruppen. Ett annat tema i avhandlingen handlar om när barn slår pedagoger och hur pedagoger förhåller sig till det − något som har blivit väldigt uppmärksammat de senaste åren.
− I avhandlingen är fokus på hur den kroppsliga interaktionen präglas av normer och ideal, men också av organisatoriska förutsättningar som storlek på barngruppen, planeringstid och villkor i arbetet. Jag har intervjuat pedagoger och observerat pedagoger och barn tillsammans, på två stora fritidshem med över 90 barn per avdelning i Stockholm. Ett särskilt fokus har varit hur pedagogerna förhåller sig till de komplexa situationerna som kan uppstå.
De som arbetar närmast barnen som var mest våldsamma hade exempelvis ingen planeringstid eller mötestid, de jobbade ofta ensamma och kunde sakna handlingsplan.
Julia Wester
Vilka är de viktigaste resultaten?
− Rent övergripande belyser avhandlingen olika dilemman och spänningar som pedagoger möter i sitt arbete på fritidshem. Jag kunde se hur tillgiven närhet, att kunna ge närhet till barnen, kunde uppfattas av pedagoger som både något självklart och som en del av att vara en lämplig pedagog. Men de pratar också om det som något ganska komplicerat och riskfyllt. Särskilt vissa manliga pedagoger upplevde att de kände sig misstänkliggjorda om de var nära med barnen.
− Pedagogerna kunde också uppleva närheten som krävande. De jobbar i stora barngrupper och har ganska stressiga dagar, vilket kan göra att de upplever beröringströtthet.
− När det gäller barn som slår pedagoger så visar jag vilka begränsade förutsättningar pedagoger har för att förebygga våldsamma handlingar från barn. Men också för att kunna stötta barnen så att de inte hamnar i de situationerna. De som arbetar närmast barnen som var mest våldsamma hade exempelvis ingen planeringstid eller mötestid, de jobbade ofta ensamma och kunde sakna handlingsplan. Elevassistenterna som deltog i min studie hade ingen utbildning och var anställda på väldigt korta kontrakt. Det finns inget systematiskt långsiktigt arbete för de här frågorna. Det handlar alltså dels om de organisatoriska förutsättningarna. Samtidigt fanns det en oro hos personalen att bli anmälda för att agera på fel sätt när de hanterar de här situationerna. Det är en stressig del av deras arbete som skapar väldigt komplexa situationer där pedagogerna måste agera direkt, och samtidigt försöka riskminimera så att de inte gör något fel.
− När det gäller mitt sista tema, ordningsskapande beröring, så pratar pedagogerna om att inte vill hålla fast barnen. Men jag synliggör en strategi som de använder sig av för att skapa ordning utan att vara auktoritära. Strategin går ut på något som jag kallar för den ordningsskapande kramen, där pedagogerna kunde fånga upp ett barn i en slags omfamning om det sprang förbi och stökade. När barnen försökte springa därifrån hårdnade kramen lite och fick gränser. Här var pedagogerna tvungna att balansera mellan att skapa ordning och samtidigt få vara den där mjuka, varma pedagogen som man kanske vill vara.
Vad överraskade dig?
− Förekomsten av våldsamma handlingar, och de villkor som barn och pedagoger faktiskt vistas under i skolan, och hur utmattande det kan vara. Men också hur misstänkliggörande kan ta sig in under skinnet på människor, och forma hur de rör sig i ett rum. Det tyckte jag var jätteintressant. Jag tyckte också att det var spännande att se hur aktiva barn var i sin egen omsorg, att de sökte upp omsorgen och skapade situationer för att få omsorg som kramar eller bli tröstad.
Vem har nytta av dina resultat?
− Förutom forskarvärlden så tänker jag på skolpersonal, skolledning och politiker. För skolpersonal, men även lärarstudenter, är det viktigt att förstå att många av de problem och dilemman som jag lyfter är strukturella och inte individuella. Det är lätt att hamna i skamkänslor, eller oro för att bli misstänkliggjord eller kanske avskedad.
− När det kommer till ledningen så handlar det om att skapa bättre förutsättningar för att hantera våldsamma handlingar. Det blev så uppenbart att pedagogerna var lämnade ensamma i det här. För politiker vill jag framför allt lyfta fram att våldsamma handlingar är en del av skolan i stort, det är inte något som bara händer på fritidshem. Men fritidshem är en plats där det ofta finns stora barngrupper och få pedagoger. Politikerna borde fokusera på möjligheterna att minska barngrupperna och anställa fler för att ge pedagogerna möjlighet att hantera de här problemen.