Trots svårigheter – aktörer övertygade om kraften i samverkan

Fakta

Christina Söderberg

Född 1962
Bor i Stockholm

Disputerade 2023-09-29
vid Linköpings universitet

Avhandling

Att skapa mening i en komplex praktik. Föreställningar om brottspreventiva samverkansformer mellan omsorg och kontroll

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har lång erfarenhet av praktiskt arbete i kommun, såväl socialt som brottsförebyggande arbete, främst inom socialtjänsten och numera vid myndigheten Brottsförebyggande rådet (Brå). Brottsförebyggande samverkan mellan polis, skola och socialtjänst har tidigare främst drivits av polisen och det har onekligen blivit mer och mer aktuellt under senare år.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt vad representanter från skola, socialtjänst och polis, och som ingår i brottsförebyggande samverkansgrupper, tycker och tänker om verksamheten. Avhandlingen bygger på deltagarnas utsagor – hur beskriver de samverkansarbetet, och ungdomarna det handlar om? Vilka möjligheter och hinder innebär det att samarbeta kring unga som har hamnat eller riskerar att hamna i kriminalitet och missbruk? Jag har intervjuat deltagare, både enskilt och i grupp i fyra kommuner, varav två medelstora, en storstadsdelskommun samt en liten kommun. Därutöver har jag observerat samverkansmöten i en kommun.

Det finns stort utrymme för frustration. Trots detta tvivlar aldrig deltagarna på samverkan som en framgångsväg för att få ned ungdomsbrottsligheten.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Övergripande belyser avhandlingen att samverkansarbete på den här nivån är oerhört komplext. Det är svårt att både se och mäta resultat och de olika aktörernas huvuduppdrag innebär också att det stundom uppstår spänningar i samverkansarbetet. Med andra ord: det finns stort utrymme för frustration. Trots detta tvivlar aldrig deltagarna på att samverkan är en framgångsväg för att få ned ungdomsbrottsligheten. Här finns en stark drivkraft som handlar om att vilja göra skillnad.

– Resultaten visar att det fysiska mötet mellan de olika aktörerna i  samverkansgruppen är centralt. Deltagarna pekar på vikten att få ”ett ansikte” på sina kontakter, bygga relationer, dela information och ”prata öppet” utan att behöva förhålla sig till sekretessfrågor. Glädjen att få till fysiska möten ökar samtidigt risken med att samverkansgrupper startar för tidigt, innan det viktiga grundläggande arbetet gjorts. Det vill säga, att formulera syftet med samverkan, att enas om målgrupp, insatser, åtgärder, beredskap och förväntade resultat. Har inte detta gjorts finns det stor risk att samverkan stannar vid man pratar mer om problemen och mindre om hur de kan lösas.

– Ytterligare ett resultat är de spänningar som kan uppstå mellan aktörerna, inte sällan utifrån upplevelsen att ”de andra inte gör tillräckligt”. Oftast bottnar spänningarna i de olika huvuduppdrag som skola, socialtjänst och polis har. Exempelvis att polisens logik kan innebära en mer repressiv hållning jämfört med socialtjänsten, vars uppdrag handlar mer om stöd och omsorg. Skolan hamnar i de här lägena ofta någonstans mittemellan.

Vad överraskade dig?

– Främst den motsättning som synliggörs i avhandlingen: å ena sidan deltagarnas frustration för att samverkan är svårt, krångligt och fullt av besvikelser. Å andra sidan, deras starka tro på samverkan som kraft och medel för att stävja ungdomsbrottslighet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag vet att både skola, socialtjänst och polis har nytta av resultaten då jag genom mitt arbete vid Brå är ute och föreläser och workshoppar om ämnet. Jag har också haft nytta av min forskning i arbetet med ett stödmaterial för samverkan. Materialet har tagits fram i samarbete mellan Socialstyrelsen, Skolverket, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten samt Brå.