Brist på manliga förebilder. Dekonstruktion av en föreställning och dess praktik

Pojkar behöver manliga förebilder! Detta hör vi ofta, inte minst inom socialt ungdomsarbete. Helena Johanssons avhandling granskar och dekonstruerar föreställningen brist på manliga förebilder och blottlägger några av dess olika beståndsdelar. Varför behövs de? Vad menas med manliga ? Vad är det dessa manliga förebilder förväntas ge tonårspojkar, många med ensamma mammor?

Svenskt abstrakt:

Avhandlingen tar sin utgångspunkt föreställningen att tonårspojkar som lever med en ensamstående mor saknar manliga förebilder och att denna brist kan relateras till pojkens sociala problem. Syftet med avhandlingen är att analysera och dekonstruera föreställningen brist på manliga förebilder inom fältet socialt arbete. Vidare att mer specifikt studera hur denna föreställning och till den relaterade diskurser reproduceras och/eller omformas inom socialt arbete för söner till ensamma mödrar.

Social konstruktivism, en syn på kön, i det här fallet speciellt maskulinitet, som något som görs kombinerad med diskursanalys och genealogi utgör de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna för avhandlingen. Den kombinerar ett kvantitativt angreppssätt med ett kvalitativt och använder sig av tre empiriska material för att uppfylla syftet. Det första är intervjuer med 11 informanter som arbetar direkt med tonårspojkar inom öppen behandling. Det andra är en enkätstudie riktad till nyckelpersoner inom socialtjänsten innehållande frågor både om antalet utredningar, könsskillnader, beviljade insatser etc. och positioner som intas i förhållande till påståenden om ensamma mödrar, deras söner och betydelsen (eller ej) av manliga förebilder. 52 av 98 utvalda socialarbetare besvarade enkäten. Det tredje materialet är en analys av texter publicerade i Socionomen

brist på manliga förebilder är stark bland socialarbetare både när tonårspojkar utreds och insatser genomförs. Förställningen förstås som nära förbunden med ett antal diskurser som i sin tur samverkar med den sociala praktiken. Inom en jämställdhetsdiskurs med en stark politisk retorik kan två olika könsdiskurser urskiljas: både kön som skillnad och kön som lika.

kroppens man konstrueras av komponenter som mod, disciplin, fysisk aktivitet och en trimmad kropp. En huvudets man konstrueras också: nu bestående av verbalitet, känslighet och omsorg. När det gäller faderskonstruktionerna kan två diskurser identifieras: faderskap definierat som biologiskt släktskap respektive barnorienterad närvaro och omsorg. Konstruktionen av den ensamma mamman uppvisar liknande komplexitet och ambivalenser. Hon är både stark och kapabel och på samma gång moraliskt ifrågasatt och tyngd under en dominerande moderskapsdiskurs som i sin tur influeras av psykoanalytiskt tänkande. Hon betraktas som bristfällig

faderlöst och där barndomen domineras av kvinnor. En rädsla för den vilda tonårspojken kan urskiljas som i sin tur leder till krav på disciplin och en traditionell maskulinitet inom praktiskt socialt arbete. Men alternativ kan också skönjas och ambivalenser, konkurrens och rörelser