Dans i skolan: om genus, kropp och uttryck

Svenskt abstrakt:

Den här avhandlingen handlar om dansen i skolan och är en fortsättning på min licentiatuppsats Dansens plats i skolan. Tradition, utveckling och lärande i Skellefteå kommun från år 2007. Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och förstå dans som uttrycksform och fenomen i skolan, vilket omfattar dansundervisningen, lärandet i dans och danslärares förhållningssätt, erfarenheter och uppfattningar. I licentiatuppsatsen var syftet att öka kunskapen om dansens tradition och utveckling avgränsat till Skellefteå kommun samt att beskriva och analysera hur lärandet i dans går till i skolan. I den här avhandlingen står danslärares erfarenheter av och uppfattningar om dansundervisning i centrum. Syftet är att tolka och förstå danslärares förhållningssätt till genus, liksom dans som kunskapsområde i skolan utifrån danslärares perspektiv. Syftet kan brytas ner i följande två frågeställningar: Hur beskriver danslärare sina erfarenheter av och uppfattningar om genus i förskolans och grundskolans dansundervisning? Vad är dansundervisning i skolan utifrån danslärares perspektiv? I första kapitlet sammanfattas licentiatuppsatsen som behandlar vilka huvudsakliga faktorer som har möjliggjort dansens tillväxt i Skellefteå kommuns skolor, hur danstraditionen och traditionen avseende Dans i skolan- arbetet i Skellefteå har förvaltats och (eventuellt) förändrats, vilket lärande som sker i dansundervisningen i skolan och hur danslärare går tillväga för att hjälpa elever att lära. I kapitlet framkommer att nya frågor uppstod i arbetet med licentiatuppsatsen. Dessa frågor har legat till grund för den här avhandlingens studie. Forskningsöversikten som presenteras i det andra kapitlet, avgränsas till att behandla dans som feminint kodat ämne, pojkar och dans, flickor och dans samt barns och ungdomars upplevelser av dans. Här refereras till olika forskare inom fältet som Karen Bond, Susan W. Stinson, Ramsay Burt, John R. Crawford, Michael Gard, Edrie Ferdun, Doug Risner och Kai Lehikoinen. I kapitlet framkommer att dans kan förstås som ett feminint kodat ämne. Dans beskrivs som en flickaktivitet med en tydlig kvinnodominans inom dansläraryrket. Pojkar kan också härleda olika ämnen till femininitet och fjanteri . Just pojkproblemet har varit föremål för forskningen om dans. I kapitlet presenteras olika undersökningar som handlar om pojkar, flickor och dansundervisning. En del forskare utgår från att flickor och pojkar har olika egenskaper. För att intressera pojkarna poängteras vikten av att anknyta till idrott, styrka och kraft i dansundervisningen. Andra forskare lyfter istället fram pojkars olikheter och ifrågasätter därmed anpassningen till tävlingsinriktade pojkar. I fråga om barns och ungdomars upplevelser av dans framträder en positiv bild. Dans är för många nära sammankopplat med upplevelser som anknyter till den egna identiteten. I kapitel tre följer en redogörelse för avhandlingens teoretiska utgångspunkter, genus och fenomenologi. Vad gäller genus presenteras R.W Connells teorier om genusstrukturer, genusordning och genusregim. Även Judith Butlers teorier om den heterosexuella matrisen och genus som performativt, beskrivs. Butler menar att vi genom upprepning av handlingar, gester och språk lär oss att vara pojke, flicka, kvinna och man. Avsnittet om fenomenologi avgränsas till att handla om Maurice Mearleau-Pontys teorier om den levda kroppen och kroppens avgörande roll i människans upplevelse av världen. Även Peter J. Arnolds teorier om rörelser och dess olika innebörder behandlas. Bland annat så lyfter Arnold fram den existentiella meningen kopplat till rörelse. Alfred Schütz är en annan teoretiker som presenteras i kapitlet. Han talar bland annat om flertalet världar förutom vardagsverkligheten. I den här avhandlingen har mitt intresse riktats mot Schütz beskrivning av språnget till fantasins värld. I anslutning till begreppen immanens och transcendens utgår jag även från Simone de Beauvoir och Iris Marion Youngs teorier om den levda kroppen, rörelsemönster och kroppsanvändning. I kapitel fyra följer en redogörelse för min forskningsmetodiska ansats, forskningsprocessen och datainsamlingsmetoder. Inledningsvis beskrivs innebörden av en hermeneutisk ansats med betoning på tolknings- och förståelseprocessen, det vill säga den hermeneutiska cirkeln. I detta kapitel anknyter jag främst till Per-Johan Ödman och Hans-Georg Gadamer med utgångspunkt från den existentiella hermeneutiken. I presentationen av min egen forskningsprocess framkommer att jag tillskriver mina tidigare erfarenheter, kunskaper och upplevelser av dans betydelse. Här redovisas även den pilotstudie som låg till grund för avhandlingsarbetet och varför jag valde att genomföra en enkätundersökning. Utifrån en hermeneutisk ansats förs vidare ett resonemang som bland annat rör språkets roll. Därefter beskrivs min egen tolkningsprocess och förståelse av materialet som började med genomläsning av danslärarnas skriftliga utsagor och överföring av deras handskrivna texter till datortext. Med hänvisning till den hermeneutiska spiralen följde ett omfattande tolknings- och omtolkningsarbete. Vad gäller första forskningsfrågan som handlar om danslärares erfarenheter av och uppfattningar om genus i förskolans och grundskolans dansundervisning, tog jag beslutet att kombinera danslärarnas utsagor med bundna svarsalternativ. Genusteorier låg till grund för förståelsen av materialet. I fråga om den andra forskningsfrågan som behandlar vad dansundervisning i skolan är utifrån danslärares perspektiv, kombinerades danslärarnas utsagor med tidigare genomförda observationer av dansundervisning i skolan. Mot bakgrund av mitt hermeneutiska och fenomenologiska tillnärmelsesätt antog jag ett i-perspektiv och fungerade således som en länk mellan utsagor och observationer. Här riktades uppmärksamheten mot några centrala begrepp inom fenomenologin i tolkningen och förståelsen av materialet. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som rör datainsamlingsmetoder vilket bland annat innefattar enkätkonstruktion, procedur, danslärarna som deltar i enkätundersökningen (antal 154) och observationer. I kapitel fem följer en redogörelse för resultatet som korresponderar mot den första forskningsfrågan, det vill säga danslärares erfarenheter av och uppfattningar om genus i förskolans och grundskolans dansundervisning. Resultatet utgår från 79 danslärare som arbetar med dans i förskolan och skolan. Kapitlet indelas i två avsnitt, Förhållningssätt till dans och dansundervisning samt Uppfattningar om och erfarenheter av rörelser och övningar i relation till pojkar och flickor. I avsnittet presenteras tolv tabeller som innehåller teman som rör danslärares erfarenheter av och uppfattningar om pojkar, flickor och dansundervisning. Utifrån danslärares uppfattningar framträder tydliga skillnader mellan flickor och pojkar i framförallt tre tabeller. Enligt danslärarna är det betydligt färre pojkar i jämförelse med flickor som är positivt inställda till dans, som tydligt försöker efterlikna danslärarens rörelser och som lever sig in i lyriska, lugna övningar. I tolkningen och förståelsen av resultatet finns kopplingen till homofobiska fördomar, dans som feminint kodat ämne och uppdelningen av maskulina och feminina rörelser. Det som inte synliggörs i tabellerna men som framkommer i danslärarnas utsagor, är deras olika sätt att beskriva flickor och pojkar. Det ena perspektivet utgår från ett (som jag benämner) skillnadsperspektiv som omfattar stereotypa uppfattningar om flickor och pojkar. De här danslärarna ger uttryck för att pojkar och flickor har olika egenskaper. Det andra perspektivet (likhetsperspektivet) handlar om svårigheten med att generalisera pojkar och flickor som grupp. De här danslärarna beskriver istället barnen som individer med olika personligheter. Studien visar även att 95 procent av danslärarna anser att de delvis eller helt arbetar med samma typ av rörelser för flickor och pojkar. Samtidigt framkommer att flertalet danslärare utgår från pojkars behov och degraderar så kallade feminint kodade rörelser och övningar. Vad gäller danslärares erfarenheter av och uppfattningar om flickors och pojkar idérikedom i improvisationsövningar, framträder en likhet i danslärarnas uppfattningar. Ungefär 70 procent menar att både flickor och pojkar i stor eller mycket stor utsträckning visar idérikedom. Kapitel sex handlar om vad dansundervisning i skolan är utifrån danslärares perspektiv. Studien bygger dels på 149 danslärares utsagor om dans i skolan som kunskapsområde, och dels på observationer som genomfördes i anslutning till min licentiatuppsats. Kapitlet är indelat i tre avsnitt, Dans som uttryck, Dans som gemenskap, hälsa och glädje och Dans som kropp och existentiellt behov. I framställningen varvas danslärarnas utsagor med exempel från dansundervisningen i skolan. Utifrån ett fenomenologiskt perspektiv innefattar dansundervisning i skolan en personlig och existentiell dimension. Enligt danslärarna handlar dans i skolan om att lära känna sin kropp, att vara närvarande i sin kropp eller att utforska ämnen via kroppen. Observationerna av dansundervisningen ger vidare en förståelse för vad transcendensbegreppet kan innebära. I dansundervisningen utgick danslärarna från olika fantasivärldar i arbetet med barnen. I tolkningen framträder ett samband mellan fantasivärldar och ofta oändligt stora rum som naturen och rymden. Valet av tema erbjuder således transcendens i den mening att det handlar om att träda in i nya världar. I språnget till fantasivärlden överskrider dansläraren och barnen vardagsverkligheten och går in i ett sannat (större) rum där kroppen ändrar gestalt. I kapitlet framkommer att kroppen och dess uttryck är central för danslärarna men även betoningen på gemenskap, trygghet, samarbete, lust och mod. Danslärarna uttrycker vidare en öppenhet för integration med andra skolämnen. I kapitel sju följer slutligen en övergripande diskussion där både licentiatuppsatsen och den här avhandlingen diskuteras. Diskussionen är indelad i två teman En splittrad genusbild och Dansens oskrivna regler och avslutas med metoddiskussion och reflektioner. Kapitlet inleds med reflektioner över dansens utveckling i skolan de senaste 30 åren och övergår till att behandla den splittrade genusbild som framträder i den här avhandlingen. Danslärarnas utsagor visar bland annat att kropp, rörelser och rörelsemönster är förbundet med (köns)normer av olika slag. Det finns förväntningar och åsikter om hur flickors och pojkars kroppar ska röra sig och inte röra sig. I kapitlet diskuteras vidare pojkproblemet och flickproblemet . Bland annat ifrågasätts vilka pojkar och vilka flickor som är mönsterbildande och utgör normen för pojkar och flickor i dansundervisningen i en undersökning som bygger på generaliseringar. I kapitlet problematiseras även innebörden av samarbete och samspel i dansundervisningen, sett från ett genusperspektiv. Med hänvisning till licentiatuppsatsen och den här avhandlingen behandlas också dansens oskrivna regler (traditioner). Likheter mellan dansundervisning inom frivillig verksamhet och dansundervisning i skolan lyfts fram, exempelvis vikten av koncentration och att dansläraren fungerar som rörelsemodell. I metoddiskussionen diskuteras fördelar och nackdelar med att nytolka observationer och att genomföra en enkätundersökning. Avslutningsvis följer reflektioner som behandlar ett genusmedvetet arbetssätt i skolan, fortsatt forskning och vad det specifika med dansundervisningen i skolan är.

Sidan publicerades 2010-03-24 00:00 av
Sidan uppdaterades 2017-10-25 15:45 av