Den uttråkade läraren: Existens och yrkeskunnande i gymnasielärares vardag

Abstrakt

Tråkigheten är, enligt filosofen Sören Kierkegaard, repellerande. Vi vill varken ha eller vara tråkiga. Samtidigt är den en känsla som lämnar ut oss till oss själva – den har något väsentligt att säga oss om vårt sätt att vara och verka i världen. När lärare tråkas ut ställs de inför frågor om lärarpersonen, professionen och de pedagogiska-kulturella aspekter som påverkar yrkesvardagen.

Syftet med föreliggande avhandling i ämnet den praktiska kunskapens teori är att undersöka och bidra med en förståelse av hur olika sorters tråkighet visar sig i gym- nasielärares yrkesvardag. Med särskilt fokus på att tolka, analysera och beskriva svenska och finlandssvenska lärares erfarenheter av tråkigheten som en existentiellt öppnande känsla är syftet att också undersöka de existentiella dimensioner som visar sig med tråkigheten. Avhandlingens empiriska material består av semistrukturerade intervjuer och fokusgruppsamtal med gymnasielärare från Sverige och Finland. Dessa har analyserats med utgångspunkt i existensfilosofiska och känsloteoretiska perspektiv.

I undersökningen framkommer fyra sorters tråkighet i yrkesvardagen: Den första sorten, den vardagliga långtråkigheten, visar sig som tätt förbunden med yrkets cykliska karaktär, med dess rutinbundenhet och förutsägbarhet. Här synliggörs känslans tidsliga dimension och frågan om frihet och meningsfullhet i det återkommande. Den andra sorten, tristess i väntan, visar sig i situationer där lärarna är antingen tillgängliga för elever som arbetar självständigt i klassrummet eller tillseende medan elever skriver examinationer. Här synliggörs dimensioner av meningsförlust och förfrämligande, men även tråkigheten som något skamligt i relation till ett lärarideal. Den tredje sorten, självuttråkning i det roliga, visar sig i ett situationellt kraftfält som får sin laddning av två imperativ: skolan ska vara tråkig och skolan ska vara rolig. Här synliggörs en dimension av ett inautentiskt lärarsjälv. Den fjärde sorten, leda in absurdum, visar sig i en kolliderande situation av ”hjärndöd”, meningslös dokumentation och dokumentation som syftar till elevers lärande. Här aktualiseras i synnerhet en existentiell dimension av det absurda.

Med inspiration från filosofen Albert Camus diskuteras avslutningsvis hur lärare drar en revolterande gräns genom ett uttryckt nej! mot det som hotar att överträda och ett samtidigt ja! till bland annat det yrkeskunnande de besitter och de i yrket förankrade värden som måste försvaras. Avhandlingen visar att tråkigheten är en erfarenhet som kan bidra till fördjupad självförståelse, professionell reflektion och ett förnyat engagemang i huvuduppdraget.