Exploring Non-Affirmative Curriculum Leadership : Finnish principals’ mediations between curricular ideals and practical realities in cross-curricular teaching

Abstrakt

Denna avhandling undersöker finländska rektorers läroplansledarskap i relation till ämnesövergripande undervisning. Ämnesövergripande undervisning är ett obligatoriskt inslag i den nationella läroplanen för den grundläggande utbildningen, men är samtidigt formulerat i öppna och tolkningsbara termer. Med utgångspunkt i icke-affirmativ teori analyseras hur rektorer medierar mellan läroplanens öppna intentioner och skolans praktiska villkor. Läroplansledarskap som mediering förstås som ett pedagogiskt arbete som går bortom implementering och målstyrning och omfattar tolkning av läroplanens intentioner, förhandling mellan olika intressen, ambitioner och villkor samt skapande av gemensamma förståelser tillsammans med lärare och andra aktörer.
Syftet med avhandlingen är att fördjupa förståelsen av rektorers läroplansledarskap i relation till ämnesövergripande undervisning i den finländska högstadieskolan (årskurserna 7–9), med icke-affirmativ teori som teoretisk utgångspunkt. Detta syfte närmas på två sätt. För det första undersöker avhandlingen empiriskt hur rektorer förstår ämnesövergripande undervisning och hur dessa förståelser påverkar deras läroplansledarskap. För det andra analyseras hur de empiriska resultaten, i dialog med icke-affirmativ teori, kan bidra till en fortsatt teoretisk utveckling av forskning om läroplansledarskap. Syftet undersöks genom en kritisk-hermeneutisk ansats, där empiriskt material och teori tolkas tillsammans för att fördjupa förståelsen av rektorers läroplansledarskap inom en finländsk kontext.
Avhandlingen består av fem delstudier som närmar sig forskningsområdet teoretiskt, kontextuellt och empiriskt. Den första studien diskuterar tillämpbarheten av icke-affirmativ teori inom pedagogisk forskning. Den andra studien analyserar hur den finländska styrkedjan påverkar rektorers handlingsutrymme. Den tredje studien undersöker rektorers läroplansledarskap som mediering ur ett flernivåperspektiv. Den fjärde studien fokuserar på en skolas arbete med ämnesövergripande undervisning. Den femte studien föreslår en begreppsliggöring av läroplansledarskap som pedagogisk mediering utifrån ett icke-affirmativt perspektiv.
Resultaten visar att rektorers läroplansledarskap i relation till ämnesövergripande undervisning kan förstås som en process av pedagogiskt meningsskapande. Hur rektorer tolkar vad ämnesövergripande undervisning är och vad den kräver påverkar hur de medierar mellan läroplansideal, lärarautonomi, organisatoriska och kulturella villkor samt lokala praktiker. Resultaten visar vidare att icke-affirmativ teori kan erbjuda ett produktivt sätt att knyta samman läroplan, didaktik och organisation genom att förstå läroplansledarskap som en pedagogisk praktik av mediering. Detta perspektiv förskjuter fokus från ledarskap som enbart individuellt handlande till ledarskap som en kollektiv, relationell och systemnivåbaserad pedagogisk process. Samtidigt synliggör resultaten analytiska utmaningar i att operationalisera den icke-affirmativa teorin, vilket pekar på behovet av fortsatt empirisk forskning.
Sammantaget visar avhandlingen att rektorers läroplansledarskap av ämnesövergripande undervisning påverkas av resurser, tid samt kulturella och strukturella villkor, men också att rektorers pedagogiska förståelser – och de sätt på vilka de medierar mellan idéer, aktörer och praktiker – spelar en viktig roll för hur ämnesövergripande undervisning förstås och omsätts i praktiken.