Historiemedvetande och identitet: Om historiens närvaro i några estniska ungdomars liv

Svenskt abstrakt:

Frågorna som jag behandlar i studien aktualiserades till följd av en särskild händelse i denestniska huvudstaden Tallinn under våren 2007, när myndigheterna tog bort det sovjetiskamonumentet, som föreställer en sovjetisk soldat under andra världskriget, från stadenscentrum. Monumentet hade olika betydelser för landets befolkning, beroende på hur deuppfattade olika historiska händelserna. När monumentet flyttades till krigskyrkogården ien annan del av Tallinn, hade ilska och frustration snabbt spritt sig bland den rysktalandebefolkningen och på mindre än ett dygn efter flytten blev Tallinns gator fyllda avprotesterande rysktalande ungdomar. Det övergripande syftet för denna studie är att belysarela­tionen mellan historie­medvetande och identiteter hos gymnasieungdomar i Estland.Jag inriktar mig på två elevgrupper i två estniska skolor med skilda undervisningsspråk.De följande frågeställningar är centrala för avhandlingen: Hur beskriver två grupper avestniska gymnasieungdomar, en estniskspråkig och en ryskspråkig, sin lilla historia?Hur kan man i undersökningsmaterialet relatera ungdomarnas lilla historia till den storahistorien och vad kan detta säga om deras historiemedvetande? På vilket sätt kan ungdomarshistoriemedvetande relateras till olika aspekter av deras identiteter?I studien anlägger jag ett historiedidaktiskt perspektiv. Jag var särskilt intresserad av attkoncentrera mig på två viktiga större områden inom historiedidaktiken, men jag är samtidigtmedveten om att historie­didaktiken har ett betydligt bredare innehåll. De historiedidaktiskafrågorna Vad? och Varför? fick implicit ett mer kvalificerad innehåll i undersökningen ände andra historiedidaktiska huvudfrågorna. Dessa frågor handlar bl.a. om urvalet av dethistoriska stoffet och, i bredare mening, historiens och historiemedvetandets roll i människanstillvaro. Vilken historia ska skolungdomarna studera och varför? Det är dessa frågor som ärav stor vikt när man försöker relatera ämnet till indivi­dernas identitetsskapande. Aspekternakring historieämnets innehåll och syftet med historieundervisningen generellt utgör enbetydande del inom historiedidaktiken. Vissa frågor har en framskjuten position i dennadiskussion, t.ex. frågan om förhållandet mellan individernas lilla historia och den storahistorien, samt samspelet mellan dessa historier i individernas identitetsskapande. På sammasätt är frågorna om vad som sker i mötet mellan individernas lilla historia och den storahistorien samt om ett sådant möte överhuvudtaget sker t.ex. i skolan också aktuella.I varje samhälle produceras olika gemenskaper. Kritiska händelser i samhället kan medverka ikonstitueringen och utvecklandet av historiemedvetande i en viss riktning, beroende påideologiska och etniska dimensioner. Detta avspeglas i individernas identitetsskapande. Deetniska gemenskapernas betydelse tenderar att öka just i samband med kritiskasamhällshändelser och när gruppens existens känns hotad. De olika samhällsinstitutionernatenderar att reproducera och förstärka dessa gemenskaper och de kollektiva bilderna.Globaliseringsprocessen, å andra sidan, motverkar betydelsen av etniciteten. Detta kommerinte fram i skolkontexten. Skolan erbjuder inga identitetsskapandeprocesser som alternativ tillskapandet och upprätthållandet av nationsstaten och det nationella projektet. I den estniskakontexten finns två parallella projekt. De estniska politikerna vill genom skolanshistorieundervisning reproducera och hålla nationsstaten och de nationella och etniskaidentiteterna levande. Upprätthållandet av den stora berättelsen, med begränsat utrymme föralternativa berättelser och inkluderandet av alla samhällsmedborgare, kan ses som instrument iideologins och politikernas tjänst. Med detta som grund ska sedan identiteter som grundas påglobalisering utvecklas. Samtidigt lever de estniska ungdomarna, oavsett bakgrund, redan idet globala . Deras identitetsskapande är inte förankrat i den stora berättelsen och detnationella projektet, utan riktar sig snarare på förståelsen av vad det innebär att vara en européeller en världsmedborgare. Detta kan gälla såväl de estniskspråkiga som de ryskspråkigaungdomarna. För de ryskspråkiga ungdomarna är dessutom problematiken aktuell kring fri-och rättigheter, deras legitimitet som samhällsmedborgare och möjligheterna till och viljan attskaffa sig estniskt medborgarskap, därmed också tillträde till den nationella gemenskapen.Dessa faktorer är viktiga i förståelsen av deras identitetsskapande under nyaglobaliseringsvillkor. Min samlade bild av ungdomarna i Estland är att det finns anledning atti större utsträckning tala om de gemensamma aspekterna i deras tillvaro, än de särskiljande.Det handlar mer om likheter än skillnader mellan de estniskspråkiga och de ryskspråkigaungdomarna. De är ungdomar som andra ungdomar i andra delar av världen. Däremotkommer olikheterna och de särskiljande aspekterna fram som tydligast just iskolsammanhang. Man kan diskutera och problematisera skolans roll i skapandet av dessaskillnader. Den politiska vilja att genom historiestudier stärka ungdomarnas identitet börockså problematiseras: Vilken historia ska studeras och vilken identitet ska tryggas? Man villskapa trogna samhällsmedborgare under de gemensamma villkoren. Samtidigt producerar ochkonsumerar olika individer och befolkningsgrupper idag sina egna historier som dock är inteoberoende av den stora historien. De olika kollektiva bilderna produceras också inomhistorieundervisningen i skolorna med såväl estniska som ryska som undervisningsspråk. Ibåda skolorna kommer inte ungdomarnas egna historier till uttryck. Med dessa historier somutgångspunkt skulle också de påbjudna kollektiva gemenskaperna kunna konstrueras underannorlunda villkor. Historieundervisningen i skolan kan inte samtidigt undvika att behandlahistoriemedvetandet som identitet och ställa den egna gruppen med de andra . I ställetkrävs ett kritiskt och reflekterat förhållningssätt med större hänsyn till elevernas egnaperspektiv och eget sökande. Med detta kan också förutsättningarna förbättras för attifrågasätta syftet och nyttan av olika nationella projekt och undgå skapandet av de olikapåtvingade identiteterna och gemenskaperna. Jag menar att en individualisering avhistorieundervisningen inte nödvändigtvist och inte enbart kan ske på basis av elevernasetniska identifikationer och kollektiva gemenskaper, utan att man fokuserar på och lyfter framenskilda elever oberoende av deras bakgrund. Historieämnet behöver släppa in nya ochannorlunda berättelser och perspektiv och låta dessa avspeglas i skolans historieundervisning.Samtidigt är det framför allt de enskilda elevernas egna berättelser som bör stå i fokus.Historieämnets innehåll och syfte att okritiskt ge plats åt den stora berättelsen och därmedockså förstärka den kollektiva gemenskapen är problematiskt under rådandesamhällsförhållanden.

Sidan publicerades 2010-09-02 00:00 av
Sidan uppdaterades 2012-03-27 16:33 av