”Ja bare skrivar som e låter”: En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms
Svenskt abstrakt:
I avhandlingen studeras en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker med fokus på sms, såväl på standardsvenska som på dialekt, dock till största delen avfattade på dialekt. Syftet med undersökningen är att kartlägga denna skriftpraktik och ta reda på vilken social funktion dialekten som skriftspråk har för dessa ungdomar och vilken roll den spelar i deras identitetsskapande. Dessutom undersöks de ortografiska normer och konventioner som ungdomarna tillämpar i denna skriftpraktik. Materialet utgörs av 520 sms samt sådant material som insamlats genom enkäter och intervjuer. I Närpes i Sydösterbotten, liksom i många andra finlandssvenskadialekter, har dialekten fått utökade användningsområden och är gångbar och accepterad inom fler domäner än tidigare, används i nya medier och får därmed också större utrymme i det offentliga rummet. Detta gäller även skrivande på dialekt av sms. De teoretiska utgångspunkterna tas inom sociolingvistiken och literacyforskningen. Ett centralt begrepp är det nya skrivandet, dvs. skrivande i elektroniska medier som t.ex. sms och e-post, som befinner sig någonstans mellan tal och skrift. Detta har gett talet och skriften nya former med nya förutsättningar, former som de nya medierna har triggat fram och som språket anpassar sig till. I det första undersökningskapitlet (kap. 3) analyseras elva skriftpraktiker indelade i fem grupper: I elektroniska skriftpraktiker (sms, e-post, chatt), II handskrivna lappar (kom ihåg-lappar, inköpslistor, lappar till föräldrar resp. kompisar), III vykort och brev, IV dagbok samt V skoluppgifter. Informanterna deltar med ett undantag, grupp V, i samtliga skriftpraktiker i större och mindre utsträckning på dialekt. I det andra undersökningskapitlet (kap. 4) redovisas de dialektdrag, diftonger och konsonantkombinationer, som konkret undersökts i sms-materialet. Ungdomarnas skrivande på dialekt är funktionellt och visar att dialekten är en viktig identitetsmarkör. Avsaknaden av gemensamma konventioner för stavning uppfattas inte som något problem utan tillåter var och en att skapa sina egna konventioner, vilket i sin tur resulterat i att toleransnivån för variationer i ortografin är hög. En grupp menar att de skriver som det låter,medan en annan menar att de inte följer några regler. Dialekten är förbehållen det vardagliga, medan standardsvenskan används i mer formella skrivsituationer. Skriftpraktiken kan vara densamma men valet av språkvarietet varierar med syfte, innehåll och längd.
Sidan publicerades 2011-12-12 00:00 av
Sidan uppdaterades 2012-03-26 13:35 av
