Kulturell fostran: En didaktisk studie av talet om kulturella relationer i texter om skola och utbildning

Svenskt abstrakt:

Syftet med avhandlingen är att klargöra olika föreställningar om kulturella relationer i den svenska läroplanen och potentiella konsekvenser av dessa för barn och ungdomars fostran till att kunna delta som likar i det sociala och offentliga livet.

Ambitionen med studien, som befinner sig i en skärningspunkt mellan (neo)pragmatisk läroplansteoretisk didaktik och cultural studies/kritisk pedagogik, är tvåfaldig: (1) att klargöra de teoretiska förutsättningarna för kulturella relationer från ett etnocentriskt, globalt och mångkulturellt perspektiv och (2) att belysa och beskriva de läroplanshistoriska förutsättningarna för kulturella relationer.

Undersökningarna visar i relation till de perspektiv och analytiska verktyg som utvecklas i artikel I-III att det kulturella vetandet/tänkandet i skola och utbildning vilar i ett liberalt och humanistiskt synsätt med en neutral hållning och ett artigt bemötande som inte överskrider komfortzonerna. Ett centralt konstaterande är att det finns behov av att undersöka den privilegierade positionen ytterligare.

Studien visar också hur det kulturella vetandet/tänkandet har förändrats över tid (artikel IV). Med utgångspunkt i de dominerande föreställningarna urskiljs fyra diskurser mellan 1962 2008: En nationell diskurs på 60-talet, en rationell diskurs på 70-talet, en kulturell diskurs på 80 90-talet och en pluralistisk nynationell diskurs på 90 00-talet. Detta visar även på hur ett invandrartänkande och kulturtänkande har konstituerats. Även de tidiga konstituerande villkoren för tänkandet före grundskolans införande påvisas, bland annat inspirationen från den samiska minoritetens skolgång med tvåspråkighet och kultur, samt efterkrigstidens fredsfostrande synsätt att alla barn genom kunskap om andra kulturer skulle erhålla förståelse för andra folk .

Den sammantagna konklusionen är att trots olika rationalitet över tid samt en ökad betoning på pluralism kommer vetandet/tänkandet om kulturella relationer aldrig bortom ett oartikulerat och otydligt vi och ett utpekat och väldefinierat dem . Slutsatsen är att den svenska läroplanen är en andrafieringens läroplan som knappast skapar förutsättningar för barn och ungdomar att kunna delta som likar. För att uppnå ett mer ömsesidigt förhållande behöver ett överdrivet erkännande av de andra tonas ner och den privilegierade positionen analyseras i större omfattning.

Sidan publicerades 2011-03-31 00:00 av
Sidan uppdaterades 2012-03-27 12:51 av