Play together, stay together. Musical progress and social inclusion in group instrumental teaching

Abstrakt

Sammanfattning på svenska:
Denna avhandling består av fyra artiklar, var och en med sina respektive frågeställningar, och en kappa som sammanbinder artiklarna. Syftet med avhandlingen är att utforska hur klassiska instrumentallärare i den svenska kulturskolan hanterar gruppundervisningens sociala och musikaliska aspekter. Hur kan lärarna erbjuda en positiv social gemenskap och samtidigt driva den musikaliska utvecklingen framåt? Är de båda målen omöjliga att kombinera eller kan de tvärtom vara ömsesidigt utvecklande? De fyra artiklarna har olika fokus för att tillsammans kunna besvara avhandlingens övergripande frågeställningar: A. Hur positionerar sig kulturskolelärarna i fråga om mål och kvalitetsaspekter i instrumental gruppundervisning, särskilt gällande undervisningens sociala och musikaliska dimensioner? B. Vilka strategier använder lärarna för att nå dessa mål och hur resonerar de kring grunderna för sina didaktiska beslut och överväganden? Särskild uppmärksamhet ägnas åt hur lärarna navigerar spänningar mellan pedagogiska traditioner och demokratiska ideal samt hur deras didaktiska val speglar bredare uppfattningar om undervisningskvalitet. I den svenska kulturskolan har undervisning på de klassiska orkesterinstrumenten av tradition bedrivits individuellt. Modellen härstammar från konservatorietraditionen, men har dock på senare tid kritiserats bland annat med anledning av den hierarkiska maktobalans som kan uppstå. Gruppundervisning har föreslagits som ett mindre hierarkiskt alternativ som har potential att tillgodose barns sociala behov. Då det dessutom är mer kostnadseffektiv så har denna metod fått ökat intresse. Särskilt tydligt blev det när kulturskoleutredningen 2016 bland annat föreslog gruppundervisning som ny norm och därmed utmanade den etablerade mästar-lärling traditionen (SOU 2016:69). Alla var dock inte odelat positiva till just rekommendationen om gruppundervisning som norm. Många remissinstanser, både lärare och kulturinstitutioner, uttryckte oro över att det inte skulle vara möjligt för eleverna att uppnå en hög musikalisk nivå utan individualiserad undervisning. För att undersöka hur lärarna balanserar musikalisk färdighetsutveckling och sociala aspekter i gruppundervisning bedömdes den sociokulturella teorin communities of musical practice vara bäst lämpad. För att analysera lärarnas professionella kompetenser och möjligheter till professionellt kunskaps- och erfarenhetsutbyte användes den sociokulturella teorin communities of practice. Datamaterialet har samlats in genom två kvalitativa metoder; fokusgruppsintervjuer och stimulated recall. I en fokusgruppsintervju leder deltagarnas interaktioner till att datamaterialet blir rikare och djupare än individuella intervjuer. Stimulated recallmetoden innebär att en lektion filmas varpå den undervisande läraren och forskaren gemensamt tittar på inspelningen. Filmen stoppas när någon av observatörerna har något att kommentera gällande det filmade materialet. Inspelningen fungerar alltså som underlag för den diskussion som utgör det egentliga datamaterialet. Kort sagt, det är inte lärarens handlingar som är i fokus utan hur läraren diskuterar sina handlingar och intentioner. Metoden kan beskrivas som en kombination av observationsstudie och intervjustudie där läraren på samma gång är en betraktare från utsidan, men med ett insidesperspektiv. Kombinationen av dessa båda metoderna resulterade i ett rikt material med både generella och aktionsbaserade reflektioner.

Artikel I baseras på öppet ställda frågor kring inkludering och progression. Sammanlagt 12 lärare och 2 ledare på en kulturskola intervjuades i tre separata fokusgrupper. Resultaten från denna undersökning visar att lärare generellt är positiva till gruppundervisning. Vissa hävdar till och med att gruppundervisning är mer fördelaktigt än enskild undervisning. Det framhålls som särskilt fördelaktigt att undervisa i lärarteam. Samtidigt framkommer utmaningar, bland annat att balansera individuella behov i gruppen. Differentieringsstrategier som att organisatoriskt dela på gruppen eller pedagogiskt, som i de flesta fall innebär att eleverna spelar olika stämmor, är lättare att genomföra i El Sistema än i den traditionella undervisningssituationen. Detta beror på att El Sistema undervisar i lokaler i barnens vanliga skola och i direkt anslutning till skoldagen, vilket gör det enklare att flytta runt i grupperna. Samtidigt undervisar El Sistema-lärarna i team vilket gör det lättare att spela olika stämmor än om man är ensam lärare och endast kan spela med i en av stämmorna. Det finns vitt skilda åsikter om hur många elever en ”grupp” består av; somliga menar att allt utöver en elev är en grupp, medan andra berättar om grupper med upp till tjugo elever.

I artikel II är fokus på musikaliska progression, det vill säga den ena av de två aspekterna som avhandlingen undersöker. I denna artikel består datamaterialet av stimulated recall intervjuer. Fokus i denna artikel är hur lärare ser på och arbetar med kollektiv och individuell progression i gruppundervisning. Resultaten visar att progression är central: utan utveckling förlorar undervisningen mening och det finns en risk för att eleverna slutar. Lärarna använder olika strategier för att hålla eleverna aktiva och motiverade som att spela mycket musik under lektionerna, variera övningar och skapa lekfulla inslag. Progression synliggörs bland annat genom att arbeta sig framåt sida för sida i instrumentala metodböcker, men också genom elevernas egna önskemål om utmaningar. En positiv och lyckad upplevelse av nya utmaningar är därför viktig. Lärarna framhåller att gruppen bör undervisas som en helhet, vilket kräver anpassad metodik – något de anser sig inte fått tillräcklig förberedelse för i sin utbildning. De ser däremot paralleller mellan gruppundervisning och att spela i ensemble, där samspelet gynnar utveckling av exempelvis rytm och intonation.

I artikel III används samma dataset som för artikel II, men med perspektiv på social inkludering, det vill säga den andra aspekten av de två som avhandlingen ämnar undersöka. Resultaten visar att lärarna värnar om ett barncentrerat och inkluderande lärandeklimat där elevernas välmående står i centrum. Trots detta är de försiktiga med att koppla sin praktik direkt till demokrati, då de menar att lärarrollens hierarkiska natur försvårar detta. I stället lyfts vikten av trygghet som en grundförutsättning. Lärarna uppmuntrar samarbete, delat ansvar och elevinflytande i undervisningen. Genom att ta vara på alla idéer och förslag som kommer från eleverna så bidrar lärarna till att stärka barnens upplevelse av att kunna påverka. I gruppundervisningssituationen lär barnen sig att samarbeta, ta hänsyn till och respektera varandra. Alla dessa aspekter och strategier kan kopplas till demokrati i undervisning. Undervisningen och lärarnas reflektioner visar på ett medvetet och genomtänkt didaktiskt förhållningssätt.

I artikel IV kombineras de båda dataseten och undersökningen fokuseras kring hur lärarna balanserar de båda aspekterna musikalisk utveckling och social inkludering. Flera lärare upplever dessa två mål som separata snarare än integrerade även om det uttrycks en önskan om att de bör samverka. Genom medvetna strategier försöker lärarna tillgodose båda dimensionerna och skapa en meningsfull lärandemiljö. Lärarna framhåller vikten av en trygg och inkluderande miljö som stöd för musikalisk utveckling och menar att både social samvaro och musikaliska framsteg kan stärka motivationen. Artikeln visar också att elever lär av varandra både genom imitation och att hitta ett gemensamt språk. Resultaten från denna avhandling visar att det finns flera underliggande spänningsfält som påverkar det övergripande spänningsfältet musikalisk progression och social inkludering. En lärarcentrerad, formell och skolverksamhetsinfluerad undervisning relaterar till musikalisk progression, medan en elevcentrerad undervisning med element av informellt lärande i en fritidsliknande diskurs relaterar till social inkludering. Genom att betrakta dessa spänningsfält som poler på flytande skalor kan lärarna positionera sig utifrån det specifika sammanhanget. Ingen av extremerna kan sägas vara bättre än den andra och lärarna behöver således inte välja antingen det ena eller det andra. Inte heller behöver dessa positioneringar vara fastlåsta: inom en och samma lektion kan lärarna röra sig längs med kontinuumet beroende av det som sker i stunden. Dessa didaktiska val beror på lärarnas professionella kompetenser, men också på deras personliga och professionella värderingar.

Abstract in English

This thesis explores how teachers in Sweden’s art and music schools navigate the potentially conflicting goals of musical progress and social inclusion in group instrumental teaching. Group teaching has gained popularity due to cost-efficiency and its potential to meet children’s social needs. However, many teachers trained in the one-to-one conservatory tradition express concern about maintaining musical quality in group formats.

Since 2020, the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC, 1989) has been Swedish law, requiring educational practices, including SAMS, to reflect democratic values. Against this backdrop, the aim of this thesis is to explore how teachers manage the dual goals of social inclusion and musical progress.
Theoretical perspectives of communities of practice and communities of musical practice were used to analyse how teachers develop their professional practice and how pupils learn in social and musical contexts. Data were collected through focus group interviews and stimulated recall, and analysed using qualitative content analysis.

These results, filtered through the theoretical perspectives, show that multiple conflicting dynamics coexist, which contributes to understanding the balancing act between social inclusion and musical progress. The social aspect, for instance, is connected to informal learning, the leisure activity discourse, child-centred teaching, and a standpoint that puts the collective in the forefront. The musical development aspect, on the other hand, relates to formal learning, school discourse, teacher-centred teaching, and an emphasis on the individual pupil. By identifying these tensions and connecting them to diverse aspects of the teaching practice, there is potential to move beyond the dualism and move away from the narrow view that there is a need to choose either-or.

This study contributes to the understanding of how pupil-centred and democratic principles can coexist with goals of musical development in group settings.