Relationär pedagogik – för ett sannare liv: En essäistisk sammanläggning om dys/funktionell uppfostran: exemplet ADHD

Relationär pedagogik – för ett sannare liv: En essäistisk sammanläggning om dys/funktionell uppfostran: exemplet ADHD

Föreliggande doktorsavhandling utgör en pedagogisk-filosofisk studie av diagnosen ADHD som uppfostran. Avhandlingen består av fyra internationellt publicerade artiklar samt en substantiell kappa. Det övergripande syftet är att lägga fram ett pedagogiskt argument för varför en förändring kan förefalla nödvändig om målet är att leva ett mer sant liv. Metoden använd utgörs av en triadisk modell som innefattar den grävande mullvaden, den filosofiska ugglan och den pedagogiska örnen. Det pedagogiska exempel som används i studien är den så kallat neuropsykiatriska diagnosen ADHD.

Baserat på en kritisk undersökning av diagnosen ADHD påvisas att denna diagnos inte är vad den sägs vara, utan även någonting annat. Diagnosen ADHD förefaller vara ett symptom på en pedagogisk irrationalitet som hos den enskilde individen re/producerar ”brister” och ”avvikelser” vilket öppnar upp för olika former av mer eller mindre behavioristisk uppfostran. I kappan argumenteras för att diagnosen ADHD bygger på en modern form av sofism, vilken utgör en negativ identitetslogik och en biopedagogik som konstituerar dysfunktionell Andrahet.

Vidare visar analysen att diagnosen ADHD inte enbart är irrationell, utan även orättvis, oren, ond och våldsam. Detta resultat bygger på en teoretisk dialog med tänkare som Michel Foucault, Karen Barad, Michel Serres, Baruch Spinoza, och inte minst Alain Badiou. Utifrån Badiou argumenteras för att diagnosen ADHD bygger på ett ändligt pedagogiskt tänkande, framför oändligt många andra sätt att bli till på tillsammans. Platsen för denna pedagogiska möjlighet uppgår i det unika mötet. I detta unika pedagogiska möte öppnas upp för ett gemensamt kreativt utforskande av världen och därmed möjligheten för de olika parterna att leva ett mer sant liv.

Avhandlingen avslutas med den retoriska frågan om huruvida pedagogen trofast ska hålla fast vid idén om den universella möjligheten att verka för ett mer sant liv, alternativt genom fortsatt bruk av kvasi-diagnostik – diagnosen ADHD – re/producera en irrationell, orättvis, oren, ond och våldsam uppfostran.