Skola, historia och fostran. Nationell identitet, värdegrundsarbete och presentism i mellanstadiets historieundervisning
Hur görs kopplingar mellan dåtid och nutid i historieundervisningen, och vilka idéer och normer om ”oss själva” och vår samtid förmedlas genom skolans historia? Det är en av frågorna som Pontus Larsen undersöker i sin avhandling.
Pontus Larsen
Professor David Ludvigsson, Linköpings universitet. Biträdande professor Sofia Gustafsson, Linköpings universitet. Ingmarie Danielsson Malmros, Malmö universitet
Professor Jan Löfström, Åbo Akademi
Linköpings universitet
2025-06-05
Abstrakt
I denna avhandling undersöks historieundervisningen i årskurs 4–6 med fokus på vilka värden och normer som (re)produceras hos elever i klassrummet. Syftet är att belysa historia som fostrande praktik och att förstå vilka ”vi” är och blir genom en historieundervisning i en grundskola som både ska upprätthålla och utveckla en särskild värdegrund. Studien bygger på 70 klassrumsobservationer i årskurs 4, 5 och 6, intervjuer, läromedel, elevtexter och prov insamlade 2020–2021. Med stöd i teorier om nationalism, social identitet och meningserbjudande förstås och analyseras historiebruk som en institutionell praktik.
Resultaten visar att undervisningen konstruerar kollektiva identiteter och påverkar elevers förståelser av det förflutna. Den ”historiske andre” framträder både som oönskad och oumbärlig för skolans värdefostran – ett hot mot ordningen men nödvändig för att definiera vad som är normalt och önskvärt. Tre delvis konkurrerande historiebruk och ”vi:n” identifieras i klassrummet: ett ”demokrati-presentistiskt”, där ett mörkt och svårt förflutet kontrasteras mot ett upplyst och moraliskt värdegrundsdrivet nu; ett ”storsvenskt”, där elever socialiseras in i traditionella dygder via ett tidsöverskridande svenskt pronomen, berättelser med kontinuitet och estetik med rötter i 1900-talets tidiga folkskola; samt ett ”individualistiskt” bruk, där agens och persona betonas i elevers och lärares tolkningar av historiska aktörer såsom drottning Kristina. Tillsammans formar dessa en samhällsbevarande och ”nygammal” värdegrund som bekräftas av majoriteten av eleverna.
Samtidigt finns motstånd, med elever i etniskt heterogena klassrum som ställer sig utanför det svenska ”vi:et” och ifrågasätter skolans bild av ett moraliskt fulländat Sverige genom att lyfta erfarenheter av rasism och ojämlikhet. Sammantaget bidrar avhandlingen med en praktiknära förståelse för hur historia används i fostrande syften och hur svenskhet reproduceras genom undervisningen i grundskolan.