Toleransens altare och undvikandets hänsynsfullhet. Religion och meningsskapande bland svenska grundskoleelever

Abstrakt

Den förändrade religiösa mångfalden i samhället har bidragit till att religion idag blivit allt mer synlig på fler platser och i flera sammanhang. Skolan är inget undantag. Eleverna i dagens svenska skola har betydligt bredare och mer varierade erfarenheter och förståelser av religion än för bara några decennier sedan. Hur, om alls, kan dessa förståelser av religion vara en del av skolans religionskunskapsundervisning? Hur kan vi problematisera möjliga vägar för att entusiasmera elever att prata mer om religion med varandra och därigenom på sikt också öka den ömsesidiga förståelsen för denna variation av olika sätt att förhålla sig till religion?

Med utgångspunkt i meningsskapande och en vid syn på religion – som sträcker sig förbi traditionella och institutionaliserade världsreligioner – undersöker Fredrik Jahnke svenska barn och ungas tal om religion i skolmiljö. Undersökningen riktar sitt intresse mot eleverna i sin egen rätt, det är deras egen relation till religion som står i centrum. Avhandlingen befinner sig i huvudsak i det religionsdidaktiska ämnesfältet men lämnar också bidrag till religionsvetenskaplig forskning såväl som till forskning om barn, unga, religion och populärkultur.

Resultaten av studien visar att eleverna förhåller sig till religion på flera olika, parallella, och kontextuellt pragmatiska sätt men att de samtidigt sällan och ogärna talar om religion med varandra, trots att de har ett visst intresse för detta. En bidragande orsak till de uteblivna samtalen var elevernas begränsade tillgång på, framför allt gemensamma, sätt att prata om religion. En annan var deras oro för att skapa konflikt och att ”trampa någon på tårna” i kombination med deras frekvent uttryckta ambition att visa tolerans, respekt och hänsynsfullhet jämtemot varandra. Samtalen om religion offrades därmed ofta på toleransens altare. Dessa resultat har religionsdidaktiska implikationer, vilka diskuteras i avhandlingens slutkapitel.