Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige

Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige

Historia är inte endast kunskaper om det förflutna utan i lika hög grad uttryck för samtidens självförståelse. Eftersom historieberättarna inte endast beskriver världen utan också påverkar den, är det viktigt att förstå hur dagens livsvillkor historiseras. Vetenskapen, politiken och skolan har sina formaliserade berättelser om Sverige. Men för vem är den historien? Hur påverkar de mångkulturella erfarenheterna historieskrivningens identitetsskapande räckvidd? Eller omvänt genom vilka historiemedvetanden betraktar vi samtiden?

Med historiemedvetande avses hur tolkningar av det förflutna, förståelsen av samtiden och förväntningarna på framtiden ömsesidigt påverkar varandra. Avhandlingen har en historiedidaktisk inriktning. Den övergripande frågeställningen är: Hur förstås och används historien i dagens mångkulturella samhälle? Problemområdet belyses genom tre delstudier. I den första studien undersöks historieskrivningen roll för att skapa, bevara och utveckla en diasporaidentitet. I den andra studien riktas sökarljuset mot hur historiska föreställningar kan påverka förståelsen av samtiden. I den tredje och sista studien granskas vilka mål och möjligheter skolämnet historia har i ett mångkulturellt samhälle.

Assyrierna/syrianerna har sedan slutet av 1960-talet med hjälp av ett aktivt föreningsliv och tidningsutgivning byggt upp en diasporakultur i Sverige. De knyter an till ett förflutet i Mesopotamiens fornhistoriska högkulturer, mellanösterns tidiga kristna kulturer och i minnet av ett folkmord inom det osmanska riket. Men också till en historia och en framtid i Sverige. De, liksom allt fler svenskar, utrycker en historisk gemenskap men flera länder eller kulturer samtidigt. Det förflutna från andra delar av världen blir därigenom en del av Sverige. De assyriska/syrianska organisationerna vill t. ex. att Sverige skall påverka Turkiet att erkänna sitt ansvar för det folkmord som utfördes i skuggan av första världskriget.

När skolelever diskuterar händelserna den 11 september i USA hämtar de argument från skolvärlden, media och den egna nära historiekulturen. Många skolor annonserade de tysta minuterna som en för hela skolan gemensam manifestation. Det lämnades inte något utrymme för dem som av olika skäl kände sig tveksamma till att delta. Det finns en mytologisk föreställning om ett svenskt homogent förflutet som gör att det kan vara svårt att förstå att bombningarna av Libanon lika väl som massakrerna på kristna i det osmanska riket nu är en del av Sveriges kollektiva minne. Kanske är den verkliga didaktiska utmaningen att i ljuset av detta att öppna skolan för olika historier och inte minst att få skolan att reflektera över sitt eget historiemedvetande.

I skolan möts ungdomar med erfarenheter från olika kulturer. Ändå möter eleverna nästan ingen utomeuropeisk historia. När världen utanför behandlas är det för att beskriva Europas utveckling. Bildanvändningen i läroböckerna speglar detta förhållande. 87 % av bilderna belyser den europeiska eller nordamerikanska historien. Lärarna lämnas i stor utsträckning utan riktlinjer för hur de skall hantera samhällets och klassrummets mångfald. Läroböckernas framställningar av migration, nationalism och etnicitet har också granskats. Läroböckerna förklarar vissa migrationer, framför allt utvandringen till Amerika. Men någon tydlig och konsekvent framställning om vad migrationen kan betyda för historiska processer ges inte. Snarast framstår migration som avvikelser, ofta identiska med massvandring vars konsekvenser framstår som kulturförstörande. Läroböckerna behandlar 1800-talets nationalism relativt utförligt men knyter inte an till modern nationalism- och etnicitetsforskning. En möjlig förklaring till denna situation är historiekulturens starka förankring i en metahistorisk strukturering kring den bofasta människan och nationalstaten.

Ett historiedidaktiskt perspektiv på samtidens historiebruk reser frågor om kulturers gränser, om socialisering och utbildning i samhället. När samtiden känns osäker har historieskrivningen blivit viktig och mer konfliktfylld. I detta lurar dock en paradox. Om inte skolan, akademin och kulturarvsinstitutionerna förmår intressera sig för denna historiekultur riskerar de att bli mindre intressanta som perspektivgivare i samtiden. Det mångkulturella Sverige utgörs av många livaktiga historiekulturella miljöer. Att berätta sig ett förflutet är ett sätt att bli en del av samhället och att skapa sig ett eget utrymme. Här framträder berättelsernas dynamiska förmåga att fylla till synes motstridiga behov av kontinuitet och förändring.

Who does history belong to? History as consciousness, culture and action in multicultural Sweden