Digitala verktyg kan stärka elevers läsutveckling

Det går att stärka elevers läsutveckling med digitala verktyg. Det visar Thomas Nordström som har undersökt hur tekniker och metoder kan stötta elevers läs- och skrivfärdigheter och bidra till en mer individanpassning i undervisning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som gymnasielärare i historia och psykologi, vilket är ämnen där problem med läsning snabbt uppdagas. Jag har även arbetat med funktionsnedsatta elever på särskola och folkhögskola, något som format min syn på att göra saker tillgängligt för elever.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om individanpassad undervisning i förhållande till läsning och möjligheten att ta till sig text. Avhandlingen bygger på tre oberoende projekt där det första handlar om huruvida mätning av avkodningsförmågan hos elever i årskurs 2 kan visa hur det går för dem resten av grundskoleåren. I den andra delstudien har elever gjort läsfärdighetstester med ett digitalt kartläggningsverktyg som sedan återkopplar resultaten och sammanställer information om vad eleven behöver öva på till läraren. Syftet med projektet var att undersöka hur lärarna använde sig av det här verktyget och den information det gav.

– Projekt tre och fyra är en interventionsstudie där knappt 70 elever med grava läs- och skrivsvårigheter i årskurs 4, 8 samt gymnasiet vid 24 tillfällen tillsammans med en specialpedagog och med hjälp av digitala hjälpmedel, så kallad assisterande teknik, tränat primärt text-till-tal- och tal-till-text. Det uppföljande projektet handlar om lärares erfarenheter av hur de tyckte att elevernas motivation hade påverkats av interventionsstudien.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att elevers tidiga avkodning påverkar deras betyg och ämnesval under resten av grundskoleåren. Testerna med det digitala kartläggningsverktyget visar att lärarna ökade sina kunskaper om elevernas behov och utveckling och att lärarnas stärktes i sin lärarroll. Däremot använde de inte verktyget för att individanpassa undervisningen i så hög grad som vi hade hoppats på. Projektet pågick i ett år, vilket jag tror är för kort tid för att fullt ut implementera verktyget i praktiken.

– Interventionsstudien visar att elever kan, men med stor individuell variation, öka sin förmåga att ta till sig och producera text med hjälp av tekniken. Men det sker inte per automatik utan kräver mycket träning och lärarstöd för att fungera. De yngsta eleverna i årskurs 4 halverade sin tid att förstå text med hjälpt av tekniken. Tekniken verkar alltså göra mest nytta där behovet är som störst. 70 procent av eleverna fortsatte att använda tekniken efter att projektet avslutats. Däremot syns ingen skillnad i läsförmåga mellan interventionsgruppen och kontrollgruppen. Slutsatsen är därmed att digitala verktyg inte givet påverkar elevernas läsförmåga och att det därmed inte spelar så stor roll om de används eller inte i specialundervisningen.

Vad överraskade dig?

– Det som möjligtvis överraskade mig var att eleverna i kontrollgruppen inte utvecklade sina läsfärdigheter i jämförelse med interventionsgruppen. Resonemanget som specialpedagogiken bygger på idag är att träning och övning är det mest effektiva stödet till elever med dyslexi, vilket motiverade oss att just undersöka om teknik kan vara ett sätt att runda problemet. Men det är inte alla elever som utvecklar de läs- och skrivfärdigheter som utbildningsväsendet och samhället förväntar sig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lärare och specialpedagoger kan använda mina resultat, bland annat som ett stöd för att kunna undervisa på ett mer informerat sätt. I förlängningen hoppas jag att eleverna kan ha nytta av resultaten.

Susanne Sawander