Ensidig bild av historien i museerna

Hur blev du intresserad av ämnet?

Som lärare är jag naturligtvis intresserad av utbildningsfrågor. När jag arbetade som guide på Statarmuseet aktualiserades frågorna kring historieförmedling och på så vis sammanföll mina båda intressen.

Vad handlar avhandlingen om?

Om historieförmedling i samhället och här valde jag museet som arena för att avgränsa området. Jag har tittat på vad som händer när skolan använder sig av museet för att förmedla historia.

Jag har följt två utställningar i deras olika stadier: hur de producerats, förmedlats och mottagits. De personer jag intervjuat har varit producenter, museipedagoger och så förstås lärare och elever som ju är mottagare. Jag har tittat på utställningarnas innehåll vad gäller genus, klass och etnicitet och satt det i relation till museernas demokratiska uppdrag. De två utställningarna handlade båda om migrationshistoria, om svenskar och skandinaver som bosatt sig i Afrika.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

En av slutsatserna är att det finns en tydlig underordning av exempelvis kvinnor i de båda utställningarna. Det är männens historia som berättas och den migrationshistoria som utställningarna handlar om ses uteslutande ur ett västerländskt perspektiv. Svensk identitet och den bild som förmedlades av svenskar och skandinaver var främst positiv. Det här handlar ju om hur man väljer att behandla källmaterial, för även om det i källmaterialet inte finns mycket om exempelvis kvinnor så kan man ju belysa detta faktum på olika sätt. Det är klart att det fanns vissa nyanser men på det hela taget hade man valt bort att problematisera frågor kring klass, genus och etnicitet.

En slutsats är att museernas historieförmedling inte uppfyller de egna uttalade målen om jämlikhet, multikulturalism och integration. Jag såg också att det fanns väldigt lite tid avsatt för att i skolklasserna diskutera vad de sett i utställningen. Besöken på museet vävs inte in i ett längre perspektiv utan är enstaka händelser utan direkt sammanhang. Inte heller sker någon uppföljning. Det saknas också ett utvecklat samarbete mellan museet och skolan. Den pedagogiska hållningen på museerna var stundom oklar och oftast inte synkroniserad med skolans undervisningsmål.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Det är klart att jag förvånades över den här underordningen och att den oreflekterade underordningen av genus, klass och etnicitet var så tydlig. I de dokument som styr museernas verksamhet är de demokratiska målen väldigt klara. Visst hade jag mina aningar om att det såg ut så här, det har tidigare forskning pekat på. Samtidigt hade jag en förhoppning om att det hade skett förändringar.

Vem har nytta av dina resultat?

Alla som sysslar med historisk förmedling och då främst museipersonal men även lärare. Jag vet inte vad den här bristen på problematisering inom museivärlden beror på, kanske att det inte finns så många historiker där, historikers roll består ju mycket av att just problematisera historien.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

En förhoppning är att de kan leda till en diskussion bland lärare om vilka aspekter som styr urvalet i undervisningen och hur detta urval relateras till det demokratiska uppdraget. Det gäller även skolledare som jag tycker borde avsätta mer tid till lärarna för att diskutera just didaktiska frågor.

Självklart hoppas jag också att museifolket ska ta mer ansvar för de historier de förmedlar. I dag är det mycket fokus kring ny teknik på många museer, man lägger mycket tid på att skapa en upplevelse. Det är bra men jag tror att museerna måste våga problematisera historien mer, peka på olika sidor och även lyfta fram vad som kanske saknas i utställningsmaterialet.