Ensidig syn på barns fysiska aktivitet

Fakta

Jonas Johansson

Bor i Hajom
Född 1973

Disputerade 2025-10-17
vid Göteborgs universitet

Avhandling

Det stillasittande hotet. En studie om hur policyaktörer, fackliga tidskrifter och personal i fritidshem konstruerar barns fysiska aktivitet

Varför blev du intresserad av ämnet?

– I mina tidigare jobb som fritidspedagog och idrottslärare har jag blivit uppmärksam på att samhället har stora förväntningar på barnens fysiska aktivitet och att de barn som inte uppfyller förväntningarna hamnar lite utanför – även om de också är fysiskt aktiva. Inom utbildningssystemet har nämligen idrotten fått ta väldigt mycket plats, men många barn rör ju på sig på andra sätt än idrottsligt. Det gjorde mig intresserad av vad som gör att vissa typer av fysiska aktiviteter får företräde.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur vi pratar om barns fysiska aktivitet i utbildningssammanhang samt hur detta återspeglas i verksamheterna. Med hjälp av kritisk diskursanalys har jag undersökt dessa frågor i tre olika fält: dokument från de stora policyaktörerna OECD och WHO, pedagogiska diskussioner i lärarfackliga tidskrifter samt intervjuer med personal i fritidshem.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det förekommer två dominerande diskurser, som går hand i hand med varandra. Den ena är folkhälsoperspektivet, som innebär att barn ska vara fysiskt aktiva för att hålla sig friska och inte bli överviktiga. Den andra är ett neoliberalt marknadsperspektiv, som innebär att fysisk aktivitet gör att barnen presterar bättre i skolan och kommer att bli mindre kostsamma för vården. Men hos fritidshemmets personal utmanades dessa diskurser av en socialpedagogisk omsorgsdiskurs, där det mest centrala är att barnen mår bra här och nu.

– De dominerande diskurserna leder till en instrumentell och generaliserad syn på barn, där fysisk aktivitet förväntas åstadkomma vissa effekter enligt förutbestämda mallar. I avhandlingen argumenterar jag för att vi i stället borde ta tillvara på barnens egna röster och försöka hitta fysiska aktiviteter som känns meningsfulla för dem.

I avhandlingen argumenterar jag för att vi i stället borde ta tillvara på barnens egna röster och försöka hitta fysiska aktiviteter som känns meningsfulla för dem.

Jonas Johansson

Vad överraskade dig?

– Att folkhälso- och ekonomidiskurserna var så dominerande. Även personalen i fritidshemmet använde de här argumenten för att legitimera sin verksamhet. Men ju mer vi pratade, desto mer gled de över i att det viktigaste egentligen är att barnen känner glädje och gemenskap.

Vem har nytta av dina resultat?

– Andra forskare, liksom samhället i stort – inte minst de som är verksamma i skola och fritidshem, eller utbildar sig till att vara verksamma i skola och fritidshem. Jag tycker att det är viktigt att vi ser på barns fysiska aktivitet från olika perspektiv. I lärarfackliga tidskrifter talas det till exempel om att alla lärare ska bidra till barnens fysiska aktivitet, eftersom det leder till bättre studieresultat. Men många studier visar att det inte finns några sådana effekter – när matematiklärare avbryter sina lektioner för att aktivera elevernas hjärnor med fysisk aktivitet så kanske det i stället sker på bekostnad av välfungerande didaktiska metoder.