Extrem form av självstyre på konstutbildningar

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag arbetade tidigare som lärare på konstförberedande utbildning i skulptur och teckning. Eftersom det inte finns någon formulerad utbildning för lärare som undervisar på den typen av utbildningar väcktes intresset om hur man kan beskriva den, och vad man kan göra kring just pedagogikämnet utifrån det perspektivet. Jag började läsa A-kursen i pedagogik och fortsatte sedan vidare eftersom jag tycke det var så spännande, och fick senare en doktorandtjänst.

Vad handlar avhandlingen om?

Den tar fasta på hur utbildning av konstnärer ser ut, utifrån ett pedagogiskt fenomenografiskt perspektiv. Jag har följt och intervjuat en klass i fri konst under deras femåriga utbildning. Avhandlingen tar upp deras lärandeprocess, deras konstnärliga utveckling och hur en konstutbildning ser ut till formen. Det finns väldigt lite forskning på det här området, även internationellt. Att, som i min studie, dessutom studera högre konstutbildning utifrån studenternas perspektiv är mycket ovanligt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Jag har sett att konstnärsutbildningar skiljer sig från andra högskoleutbildningar genom att de ställer väldigt höga krav på självstyre hos studenterna. Det är detta extrema självstyre som är den röda tråden i avhandlingen. Under hela utbildningen får studenterna ta egna initiativ och själva driva sin utbildning och sätta upp egna mål. De får inga uppgifter av lärarna. Handledningen sker i form av så kallade ateljésamtal mellan handledaren och studenten. Dessa samtal ska initieras av studenten, som också ansvarar för innehållet genom att till exempel välja vilket verk som ska diskuteras. Detta ställer stora krav på handledaren i att visa respekt för studentens integritet, samtidigt som de ska stötta när det behövs. Det innebär också att det inte finns något rätt eller fel, eller att handledaren kan säga ”gör så här”.
I korthet så visar huvudresultaten dels hur studentens relation till den egna konsten förändras under utbildningens gång, dels hur de utvecklar en trygghet i det egna konstnärskapet samt vad det är i deras lärandemiljö som bidrar till detta. Självstyrning är en faktor som bidrar till detta, men också att studenterna får tid att arbeta ostörda. Det visar sig att de studenter som fått ta stort ansvar redan under förutbildningen använder sig av ateljésamtalen och den egna ostörda tiden i ateljén på ett bättre sätt. De utvecklar också ett självförtroende i det egna konstnärskapet tidigare.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Jag har blivit överraskad många gånger. Självstyrningens innebörd blev väldigt tydlig för mig när jag skulle intervjua studenterna om deras första ateljésamtal och om hur handledningen fungerade. Då hade de läst nästan ett år på sin utbildning. Det visade sig att en del studenter fortfarande inte haft något ateljésamtal, vilket tydliggjorde för mig den frihet, men samtidigt det ansvar, som konststudenterna har för att driva sin egen utbildning.

Vem har nytta av dina resultat?

Naturligtvis de som arbetar på landets konsthögskolor, men även alla som arbetar inom högre utbildning och som intresserar sig för självstyrt lärande. Även inom övrig högskoleutbildning eftersträvar man självstyrt lärande, men forskningen har visat att studenterna inte är så självständiga som man tror. Jag tror att det finns mycket att lära sig och inspireras av i denna extrema form av självstyrning. Även på de förberedande konstutbildningarna kan man ha glädje av resultaten, eftersom många av deras elever senare söker sig vidare till högre utbildningar.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Mina resultat är kanske rätt knutna till den undervisning som bedrivs inom universitet och högskola, men denna form av självstyrt lärande kan absolut vara intressant att diskutera även i grund- och gymnasieskolan. Det är ju något som finns på alla nivåer i utbildningssystemet.