Förskolebarnet ur ett posthumanistiskt perspektiv

Olika tider verkar kräva olika barn, eller olika förståelser och synsätt på barn. Det konstaterar Therese Lindgren i sin avhandling där hon kritiskt granskar de posthumanistiska idéer som har funnit sin väg in i förskolan.

Therese Lindgren
Therese Lindgren

Född 1982
Bor i Lund

Disputerade 2018-10-12
vid Malmö universitet


AVHANDLING
Föränderlig tillblivelse: Figurationen av det posthumana förskolebarnet

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Innan jag påbörjade mina forskarstudier arbetade jag som pedagog i förskolan. Där brottades jag med olika frågor som rör förskolans syfte och innehåll och synen på förskolebarnet. Jag uppfattade det som att det fanns flera olika, och ibland motstridiga, perspektiv. Dessa frågor tog jag med in i mitt forskningsarbete.

– I min licentiatstudie, som ligger som grund för avhandlingen, undersökte jag hur pedagoger talade om barn och barns meningsskapande i ett arbete med pedagogisk dokumentation. I analysen av pedagogernas samtal blev det tydligt att pedagogerna lade fokus på barns relationer med den fysiska miljön, alltså barns relationer med materialitet och ting. Hur kunde detta komma sig? Det visade sig att de pedagoger som var delaktiga i studien aktivt arbetat med Skolverkets stödmaterial ”Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: pedagogisk dokumentation”. I detta stödmaterial som Skolverket gav ut 2012, förespråkas pedagogisk dokumentation som verktyg för förskolans systematiska kvalitetsarbete inom ramen för vad som i stödmaterialet benämns som postkonstruktionistisk teoretisk förståelse. Den postkonstruktionistiska teorin kan förstås som del av en bredare så kallad posthumanistisk teoretisk rörelse i både svensk och internationell förskoleforskning. Posthumanismen är en uppsättning kritiska idéer och teorier som på ett grundläggande plan inte bara ifrågasätter hur vi har för vana att tänka om oss själva och vår position i världen utan också utmanar traditionella uppfattningar om kunskap och lärande. Detta väckte mitt intresse: vad innebär en posthumanistisk förståelse av förskolebarnet och hur har posthumanistisk teori funnit sin väg in i förskolans kontext? Varför posthumanism i förskolan, varför nu?

Vad handlar avhandlingen om?

– I avhandlingen gör jag en kritisk granskning av posthumanistisk teori, när denna passas in i ett förskolesammanhang. Jag undersöker hur det posthumana barnet möjliggjorts som figur, vad det posthumana barnet kan förstås svara mot och hur det posthumana barnet relaterar till andra samtida konstruktioner av barnet. I avhandlingen kommer jag också in på större frågor som rör hur förskolebarnet konstruerats på olika sätt genom förskolans historia i brännpunkten mellan utbildningsforskning, förskolepolicy och praktik. Olika tider verkar helt enkelt kräva olika barn – eller snarare olika förståelser och synsätt på barn.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Posthumanismens kritiska idéer och teorier ifrågasätter inte enbart hur vi har för vana att tänka om oss själva och vår position i världen utan utmanar också traditionella uppfattningar om kunskap och lärande. När teorin passas in i förskolans sammanhang blir vissa sätt att tänka om och förstå förskolebarnet möjliga och inte andra. I det svenska förskolefältet betonas relationen mellan barn och fysisk miljö. Man menar att det tidigare har varit för stort fokus i både forskning och praktik på språket som skapare av både oss själva och världen. Den posthumanistiska världssynen beskrivs som ”utplattad” vilket betyder att relationer mellan människor och mellan människor, miljö och ting värderas lika. Alla relationer ses som lika nödvändiga för vår egen och andras existens. I en posthumanistisk teoretisk förståelse av barnet beskrivs barnet ständigt bli till, om och om igen, genom och som del av sina intrasslade relationer med världen. Det posthumana barnet förkroppsligar på så vis flexibilitet och framhålls som bättre anpassat för en värld kännetecknad av rörelse, heterogenitet och snabb social förändring och teknologisk utveckling.

– I internationell posthumanistiskt inspirerad förskoleforskning figurerar det posthumana barnet som en lösning på en värld i social, politisk och ekologisk kris. För att kunna överleva måste vi ändra på hur vi ser på oss själv och vår plats i världen. Här blir förskolebarnet viktigt. Om bara barnet med hjälp av ”rätt” utbildning skulle kunna frigöras från dominerande traditionella och samtida tankesätt skulle barnet kunna omvärdera sin position i världen och därmed förändra förutsättningarna för framtiden. I detta resonemang blir barnet lösningen och utbildningen det medel genom vilka genomgripande samhällsförändringar ska komma till stånd. Något annorlunda uttryckt blir barnet en plats för vuxnas iscensättning av förändring.

– Problemet är att barnets historiska, sociala och kulturella bakgrund och sammanhang riskerar att suddas ut i processen, och på så sätt också barnets individuella unikhet. Detta väcker viktiga frågor rörande teorins konsekvenser, inte minst för dem som är föremål för den teoretiska interventionen – det vill säga barnen.

Vad överraskade dig?

– Jag blev överraskad av hur snabbt de pedagoger som medverkade i licentiatstudien snappade upp och arbetade med att omsätta det nya perspektiv som presenterades i Skolverkets stödmaterial i pedagogisk praktik. Detta visar på hur viktigt det är att det finns en levande dialog mellan beslutsfattare, policyformulerare, forskare och pedagoger. Sedan var hela djupdykningen in i posthumanismen omtumlande och utmanande för mitt eget tänkande, men mer om det kan man läsa i avhandlingen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Verksamma pedagoger, pedagoger i utbildning, andra forskare och utbildningspolitiska aktörer. Alla som är intresserade av att diskutera varför och hur vissa teoretiska rörelser vinner mark och får fäste i förskolan.

Åsa Lasson

Sidan publicerades 2018-11-05 11:49 av Moa Duvarci Engman
Sidan uppdaterades 2018-11-09 09:58 av Moa Duvarci Engman


Konferenser
Fortbildning
Skolbibliotek
  Konferensen äger rum 5-6 maj 2020 i Stockholm.

Skolbibliotek

Vi bjuder in till två dagars fortbildning för skolbibliotekarier, skolledare och alla som samarbetar med biblioteket. Ta del av forskares, bibliotekariers, rektors, lärares, journalisters och författares perspektiv för att skapa ett kraftfullt och modernt skolbibliotek. Välkommen!

Läs mer och boka plats
Skolportens magasin
Tema: SKOLBIBLIOTEK
  Skolporten nr 2/2020 – ute 6 april

Tema: SKOLBIBLIOTEK

Drygt hälften av Sveriges elever saknar ett bemannat skolbibliotek. Nu har regeringen tillsatt en särskild utredare för att ändra på det.

Läs mer och prenumerera här
Kommande disputationer
5 mest lästa på FoU

Covid-19 och omställning till distansundervisning i svensk skola

Två forskare vid Stockholms universitet har genomfört en blixtstudie med syftet att snabbt synliggöra tidiga erfarenheter och lärdomar som lärare fått av att genomföra distansundervisning, samt utmaningar. Läs rapporten här (öppnas som pdf – uppdaterad).

What teachers in China have learned in the past month

An American whose classroom in Beijing is now online shares what she and her team have learned since the coronavirus hit, just as U.S. teachers make the same shift.

Skolan kan vara av­görande för flickor med adhd

Svenny Kopp har ägnat stora delar av sitt yrkesliv kring forskning på flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Nu har hon i en sammanställning uppmärksammat kunskapsutvecklingen kring flickor med adhd under åren 2000–2010. Dessa samlade kunskaper är oerhört viktiga för att dessa flickor ska få adekvat uppmärksamhet, stöd i tid och möjligheter till en likvärdig utbildning.

How to use teacher authority to make a difference

Teacher authority should primarily be focused on creating an educational environment that supports learning and offering healthy adult-child connections, according to Naphtali Hoff, president of Impactful Coaching & Consulting. In this blog post, Hoff shares several strategies to help teachers assert their authority to improve conditions for students.

Undersökande arbetssätt – vem leder det bäst?

Varför lyckas inte dina förändringsinitiativ? Kanske är det dags att byta strategi. Sådant har Viviane Robinson, pedagogikprofessor på Nya Zeeland funderat över.