Barn och lärares berättelser ger mening åt förskolan

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid fascinerats av berättelser! Det är ett fenomen i livet som har upptar mig både privat och yrkesmässigt, kanske för att berättelser är ett sätt att konkretisera livet: när vi berättar om något som har skett oss så har vi redan gjort ett val om vad som är värt att komma ihåg och därmed vad som är värt att föra vidare. Jag ville studera förskolan eftersom jag har min egen bakgrund där, men även för att det finns ganska lite forskning om de allra yngsta barnen. Genom berättelser ville jag försöka fånga livet i förskolan och dess innehåll.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om livet i förskolan: jag har lyssnat på samtalen under måltiderna för att se hur barn och pedagoger använder sig av berättelser i sin vardag. Avhandlingens övergripande fokus har varit att ta reda på vad innehållet i förskolan är, och hur berättelser används av både barn och vuxna i den vardagliga verksamheten. Vad tycker små barn att det är värt att prata om, och hur använder sig de anställda av samtal och berättelser för att skapa mening i förskolans vardag?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen visar på den pedagogiska potential som finns i samtalet: genom att använda sig att vardagliga händelser i sina berättelser kan pedagogerna skapa mening i förskolan och ge den ett innehåll. Lärarna i studien använder sig av berättelser på hela 80 olika sätt, till exempel för att stötta barns berättelser, dela höjdpunkter med dem, rekonstruera något som har hänt eller ska hända, förbereda barnen för någon av dagens aktiviteter, skapa förväntningar eller dela ut en uppgift. Har förskolan till exempel gjort en tur till ankdammen så återanknyter pedagogerna till det vid lunchen och frågar barnen hur de tyckte att det var och vad de såg, men samtalet kan också vara ett sätt att locka ett tyst barn till att prata: med frågor kan pedagogerna ge kraft åt barnets berättelse – ”Hur tyckte DU att det var vid ankdammen, Ludde?”. De använder sig också av samtalet för att fästa uppmärksamheten på ett barn som inte är närvarande, och för att bjuda in barnen att berätta om sin familj för att på så sätt lära känna dem närmre. På så sätt kan pedagogen fånga enskilda barns uppmärksamhet – däremot så lyckades pedagogerna bara fånga samtliga barns uppmärksamhet när de använde sig av fantasi och äventyr i sina berättelser. Vid ett tillfälle berättar till exempel en pedagog att hon hade träffat jultomten och att han hade lovat att komma på förskolans julfest: då var samtliga barn mellan ett till tre totalt uppslukade.
– Barnens berättelser, å andra sidan, handlade i stor utsträckning om sjörövare och jultomtar. Pojkar, och i viss mån även flickor, visade ganska stor upptagenhet kring vuxna män i sina samtal. Överhuvudtaget fokuserades det på ett maskulint innehåll på den förskola där jag var, vilket kan ha berott på att det fanns fler pojkar än flickor i verksamheten. Sjörövare var kanske inte något som flickorna egentligen var jätteintresserade av, men eftersom pojkarna var i majoritet så fick flickorna anpassa foga sig lite om de ville vara delaktiga i samtalet. Det här ställde till med lite problem för pedagogerna, som för all del gillade tomten och det han representerade, men det här med sjörövare var de lite värre med – de bär ju trots allt vapen, stjäl, krigar, lever rövare och är allmänt upptagna av materiella ting. Det skapade en viss ambivalens hos pedagogerna som inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig: å ena sidan ska de vara lyhörda och ta det barnen säger på allvar, å andra sidan gick det som sjörövarna stod för lite på tvären mot grunderna i det pedagogiska uppdraget när det gäller genus och jämlikhet (sjörövarna representerar en ganska traditionell, stereotyp mansroll).
– När barnen ville berätta något så handlade det oftast om fyra teman: de ville berätta när de var rädda, när de saknade något, när de ville ha eller längtade efter något, eller när de var arga. Analysen av barnens samtal visar på deras allvar och vikten av att nyansera bilden av barn som ständigt glada och lekfulla. Barns beteende när de berättar något liknar i mångt och mycket det beteende vi vuxna uppvisar när vi anförtror oss till någon – i det avseendet är faktiskt barn och vuxna väldigt lika.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Barns allvar! Jag konfronterades med att jag också har haft fördomar om små barn, för jag blev överraskad av det här allvaret och att det utgjorde en stor del av det barnen tyckte var värt att prata om. Jag nämnde tidigare att det finns stora likheter mellan vuxna och barn, men givetvis finns det också skillnader, och en av dem som förvånade mig var att vuxna använde fiktiva berättelser med en god portion humor, men när barnen svarade med samma fiktion så var det med ett visst allvar: vuxna hade på något sätt en munter lekfullhet, medan barnen kunde vara djupt allvarliga i leken.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas förstås att förskolelärare kan ha nytta av mina resultat, eftersom jag i avhandlingen lyfter fram det jag har sett i förskolepraktiken under en lång tid. Jag hoppas även att andra forskare kan ha nytta av (och bygga vidare på) den metod jag har använt mig av, det vill säga att jag skiljer på hur barn och vuxna använder sig av berättelser i förskolans praktik vilket skänker ett barnperspektiv till forskningen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan bidra till en bekräftelse av att livet i förskolan är ganska komplext och att barn faktiskt medverkar till förskolans innehåll. Jag önskar att resultaten kunde bidra till en insikt om att barns inflytande i förskolan inte kan lösas genom en enkel fråga, för små barn svarar inte alltid på det som efterfrågas.
Barn har många språk och säger massor av värdefulla saker i det vardagliga samtalet som pedagogerna måste kunna snappa upp: föreställningen om barn måste nyanseras, för det är inte så enkelt att barn bara lever i här och nu, de lever också i där och då. Jag hoppas också att resultaten kan bidra till att skapa en diskussion kring vad det innebär att vara vuxen eller barn, man eller kvinna, och att förskolans innehåll därmed kan problematiseras.

Hedda Lovén