Låt datorn bli barnens berättarmaskin

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Från början var jag främst intresserad av bild och berättande, vilket var något jag sysslade mycket med som verksam pedagog. Jag fortsatte att arbeta med dessa områden när jag blev anställd på universitetet, bland annat i ett samnordiskt projekt som hette Sagofärden, som fokuserade på barnens egna berättelser. Efter att ha arbetat med det här i några år kom jag att jag tänka på att man faktiskt skulle kunna använda datorn i barns berättelser: allt det vi gjorde för hand – skrev, ritade och skickade till andra – kunde vi göra med datorns hjälp. Under en lång tid möttes jag ett motstånd när jag började prata om datorn som ett verktyg för barns berättande, det fanns otroliga farhågor kring att barn skulle bli passiva framför datorn eller att deras kreativitet skulle bli lidande. Istället såg jag hur datorn användes på ett ganska passivt sätt, man använde den främst till renskrivning och barnen fick heller inte sitta tillsammans framför datorn. Det intressanta var att motståndet till datorn upphörde så fort jag visade upp en av barnens berättelser: då kunde det gå ett sus genom församlingen och folk började nicka när det insåg vilka möjligheter som datorn erbjöd. Hela världen är full av verktyg som vi använder för att kommunicera idag, datorn är bara ett av många, men utöver verktyg så kan datorn också användas som en berättarmaskin: den kan vara det kreativa instrument som både jag själv och många andra pedagoger i förskola och skola har sökt efter.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur människor interagerar med varandra. I avhandlingen delar jag upp interaktionen i tre olika nivåer: den första interaktionen är på en övergripande nivå och handlar om hur det ser ut i de här pedagogiska praktikerna och på vilket sätt man möter barns mediekultur. Barn vistas i en starkt mediefokuserad kultur utanför den pedagogiska världen idag, att säga att de inte får ta med sig den verksamheten in i skolan leder till att det uppstår ett glapp där barnen lämnas ensamma att hantera de erfarenheterna. Det bryter den möjlighet till kommunikation som vi har med barnen idag, och som konsekvens kan den pedagogiska verksamheten bli ointressant för barnen. Överhuvudtaget handlar den första nivån mycket om vad som händer i mötet mellan mediekultur och pedagogisk praktik. Den andra nivån handlar om den direkta interaktionen barnen emellan, men även mellan barn och vuxna. Det visade sig ganska snabbt att datorn var en spännande plats där det hände väldigt mycket, så där ställde jag upp videokameran och sedan fick utvalda ”fallbarn” sätta sig där tillsammans med pedagogen. Den tredje nivån av interaktion handlar om barnens berättelser, det vill säga själva resultatet av interaktionerna vid datorn. Att använda datorn i berättandet blir ytterligare ett uttryck för de sätt som barnen har att tala, rita och leka med varandra. Arbetet vid datorn binder ihop barnen och underlättar gemenskapen, vilket är ett värdefullt resultat med tanke på hur svårt det är att få barn att umgås med varandra idag. Visst uppstår det konflikter ibland, men det beror ofta på att det är svårt att hitta gemensamma nämnare. Där tror jag att datorn kan fungera som en enande punkt eftersom den bryter igenom ålder, kön, klass och etnicitet.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att barnen drar med sig sina medieerfarenheter in i den pedagogiska praktiken. De förlägger till exempel sina berättelser till yttre rymden, men de hjälper också varandra tekniskt. Skolan har ett uppdrag att skapa aktiva medborgare, och då är det förstås bra om vi uppmuntrar barnen till att bli mediemakare. Datorn kan också vara ett verktyg när det gäller att lära sig förstå språkliga uttryck och bilduttryck: det är nämligen när barnen hittar dessa uttryck hos varandra, försöker förstå, skapar själva och härmar som de lär sig att skapa och dela symbiotiska system. Det är också så att pedagoger och barn samtalar på ett specifikt sätt kring de multimediala berättelserna: det gäller att uttrycka sig väl om man ska förstå varandra, vilket gör att man pressar varandra att vara precis och konkret i sitt uttryck. Skärmen och datorn manar fram ett samtal som blir mycket komplext. Det är ett viktigt resultat att ta fasta på med tanke på debatten om barns språk och språkutveckling. Något som är framträdande i samtalen är också händernas betydelse: dels gestikulerar barnen för att visa var man ska klicka eller för att peka, men man använder också händerna för att beskriva och förklara.
– Ett annat viktigt resultat är att det motstånd jag såg hos pedagogerna för tio år sedan numera är borta: de har på olika sätt försökt tänka ut strategier för att hantera barns medieintresse, bland annat genom att intressera sig för barnen och lyssna på dem. Det är tydligt att en av de mest intressanta frågorna för dagens pedagoger är hur man kan arbeta med det här i verksamheten. Det finns förstås mängder av olika sätt att jobba på, och det är något vi behöver utveckla i stor utsträckning – vi är fortfarande bara i startfasen av det arbetet. Det viktiga tycker jag är att berättelserna kan bryta gränser mellan olika praktiker och förena människor. Jag tror att vuxna kan lära sig oerhört mycket om barnen bara genom att låta dem arbeta med datorn som verktyg: datorn har en sådan stark ställning i deras kulturella värld att den drar med sig inspiration till berättelser, uttryck och idéer. Det skapar utrymme för ett nyskapande! Dessutom strävar barn hela tiden efter att förstå sin värld på olika sätt, det kan datorn bidra till genom att stötta gemenskapen i verksamheten och därmed öppna upp för nya perspektiv.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Barnens uppfinningsrikedom fascinerade verkligen mig, jag stötte på den ständigt. Jag förvånades också över pedagogernas förmåga att lösa olika situationer och hela tiden hitta nya sätt: de kunde ibland ställa sig lite frågande och visste inte riktigt vad de skulle tycka, men så såg man dem ta sats och börja interagera med barnen – det var oerhört spännande att se. Det var också härligt att se hur kul barnen har, de sitter verkligen och skrattar vid datorn. Deras berättelser är både kluriga och humoristiska, de bygger in skämt och underfundigheter som imponerar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att pedagoger i den praktiska verksamheten har nytta av resultaten, inte minst genom att kunna läsa om hur andra pedagoger tänker kring det här området. Inom den akademiska världen tänker jag mig att det sociokulturella perspektiv och de verktyg jag använder mig kan vara en grund för fortsatt forskning. Det är till exempel vanligt att när man forskar om barn så har man mycket bilder på barn i sin avhandling, men jag har inte en enda bild på ett barn i min studie – jag har bara bilder på vad barnen har gjort. För mig har fokus varit barnens produkter, deras uttryck i ord och gester, vilket handlar mycket om det kroppsliga och hela barnets utveckling. Det är med andra ord inte begränsat till det kognitiva utan handlar mycket om relationer och samspel med andra människor, men även om barnens känslor och upplevelser.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan bidra till en ökad lyhördhet för barn och en större ömsesidighet mellan barn och pedagoger. Jag har skrivit en sammanläggningsavhandling som består av flera korta artiklar på engelska som riktar sig mot den vetenskapliga världen och en internationell publik, men den åtföljs i sin tur av en omfattande sammanfattning på svenska där jag summerar mina resultat. Det gör att avhandlingen kan läsas både av forskare och pedagoger på fältet. De resultat jag visar på tar egentligen upp grundläggande värdefrågor i den pedagogiska praktiken: vem är det egentligen som bestämmer vem som får ha och göra vad? Vilken rätt till inflytande och makt har barn idag? Vi vill gärna att våra barn ska växa upp i ett rättvist och jämlikt samhälle, där alla har lika rätt att ta del av samhällets resurser. Hur kan ett datorbaserat samhälle hjälpa barn att göra sin röst hörd och ge dem en möjlighet att ta del av samhällets kunskaper? Vad skulle hända om vi systematiskt använde oss av massmedierad datorkultur i den pedagogiska verksamheten – skulle det kanske sätta lite sprätt på verksamheten? Jag tror att vår största utmaning är att skapa en lustfylld verksamhet, för vi kommer inte särskilt långt om vi skapar duktiga men olyckliga barn. En god start vore att bryta det förtryck av barn som grupp som trots allt finns i vårt samhälle idag.

Hedda Lovén