Humor viktig del i elevers motstånd mot miljöfrågor
Elevers motstånd mot miljö- och hållbarhetsfrågor handlar sällan om okunskap, utan mer om ett avståndstagande från positioner som de vare sig kan eller vill identifiera sig med. Det visar en avhandling av Linnea Urberg.
Född 1993
Bor i Tiveden
Disputerade 2025-10-24
vid Örebro universitet
Om elevers motstånd i miljö- och hållbarhetsutbildning
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har länge intresserat mig för utbildningens roll i samhällsförändring och varför vissa elever gör motstånd mot utbildning. Jag är lärare i grunden och har i den rollen upplevt det här motståndet hos elever. Dessutom har jag själv erfarit egna skolmisslyckanden och säkerligen själv utövat vad som kan liknas vid olika former av motstånd. Eftersom jag förutsätter att ingen människa vill ha en ohållbar framtid väckte motståndet mot olika hållbarhetsfrågor min nyfikenhet: Vad ligger bakom motståndet? Handlar det om ointresse, ideologi, eller något djupare – kanske upplevelser av ojämlikhet och utanförskap?
Vad handlar avhandlingen om?
– Jag har studerat hur ungdomar i årskurs 9 uttrycker motstånd och intressekonflikter i undervisning om miljö och hållbarhet samt lärares strategier för att möta det här motståndet. Skolan har ett tydligt uppdrag att undervisa elever om hållbar utveckling – ett undervisningsinnehåll som bär på avgörande samhälls- och framtidsfrågor. Men miljö- och hållbarhetsfrågor väcker starka känslor och har blivit alltmer polariserade – något som också märks i klassrummet.
– Avhandlingen bygger på flera delstudier där jag i skolmiljö observerat och intervjuat, både i grupp och enskilt, elever i årskurs 9 i en skola i södra Norrland. Vidare har jag djupintervjuat nio lärare i högstadiet samt gymnasiet om vilka strategier de använder när de möter motstånd hos elever. Avhandlingen består också av en omfattande internetstudie om ungas motstånd i de här frågorna utifrån ett bredare perspektiv.
Elevers motstånd mot miljöfrågor riktas sällan mot själva skolan eller lärarna, utan snarare mot ett system där eleverna upplever att vissa kulturella, materiella och sociala erfarenheter värderas högre än andra.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Övergripande ger avhandlingen en komplex bild av ungdomars motstånd som ofta är både kreativt och meningsfullt, men som också kan utgöra en begränsning. Motståndet riktas sällan mot själva skolan eller lärarna, utan snarare mot ett system där eleverna upplever att vissa kulturella, materiella och sociala erfarenheter värderas högre än andra. Motståndet blir därmed ett sätt att ta avstånd från identiteter eller positioner som vissa ungdomar inte kan eller vill identifiera sig med. Vissa elever upplever att undervisningen om miljö och hållbarhet försöker kontrollera dem och att de förväntas anpassa sig och korrigera sitt beteende.
– Ett viktigt resultat är att motstånd eller förnekelse sällan handlar om okunskap, de allra flesta elever har god kunskap om klimatfrågor. Motståndet handlar snarare om att eleverna försöker vara smartare eller överlista ett system som de redan har ett ambivalent förhållande till. Eleverna är både kreativa, intelligenta och ofta väldigt roliga. Motståndet leder ofta till skratt – som inte bara är frigörande utan också blottlägger något djupt allvarligt, ironiskt och meningsbärande på samma gång. Som en elev uttryckte det: ”Hade jag miljömuppar som grannar skulle jag tända varenda lampa under Earth hour”. Det kan låta provocerande, men kommentarer likt denna handlar ofta om att skapa en känsla av värdighet och samhörighet – att tillsammans välja bort en framtid eller utbildning där många riskerar att ”misslyckas” eller upplever att de blir missgynnade.
– Avhandlingens didaktiska bidrag antyder att det finns flera möjligheter. Jag menar att det krävs en tillit till lärarprofessionen och lärarnas didaktiska känslighet. I stället för att bemöta motstånd med dominans eller fördömande betonade lärarna som jag har intervjuat dialog, lyhördhet och ömsesidig respekt. De menar också att värdeorienterade konflikter uppstod när hållbarhetsdiskussioner inkluderade frågor som upplevdes som förödmjukande av elevernas identitet och livsstil. Lärarna såg då sin roll som vägledare i svåra samtal, snarare än auktoriteter som avgör vad som är rätt och fel. Det är också lärarna som avgör när övertramp sker eller när människovärdet kränks.
Vad överraskade dig?
– Det är nog att motstånd sällan handlar om brist på kunskaper. De ungdomar som gör upprepat motstånd är snarare mästare på problemlösning av olika slag eftersom de ständigt löser olika problem. Jag överraskades också av hur ofta motståndet rymde både skratt och allvar. Motstånd kunde vara både roligt, förlösande och förenande, men samtidigt fanns också oro och en önskan om mening. Motståndet blev ibland ett sätt att stå ut i en värld där hållbarhetsfrågor ofta känns överväldigande och moraliskt laddade.
Vem har nytta av dina resultat?
– Mina resultat är relevanta både för forskare, lärare och lärarutbildare. Jag hoppas att de kan bidra till att ge lärare utrymme att reflektera över hur de kan förstå och bemöta motstånd utifrån dess komplexitet, inte som brist på engagemang eller kunskapsbrist, utan som ett uttryck för erfarenheter och villkor som formar ungas sätt att förhålla sig till samhällsfrågor. Jag menar också att det finns en risk med ett ökat fokus på disciplin, instrumentell språkutveckling och kognition eller andra förenklade lösningar. Det som snarare krävs är en tillit till lärarprofessionen.
– För forskningsfältet bidrar avhandlingen till en mer komplex bild än den berättelse som ibland målas upp och som är en aning idealiserad. Ungdomar skildras ofta som automatiskt engagerade i hållbarhetsfrågor, och forskningen har till stor del fokuserat på ”goda exempel” eller aktivism. Jag visar att det finns både engagemang och motstånd, och att motståndet i sig kan vara meningsfullt.