Dela:

Mångkulturen har ingen plats i skolans historia

Kenneth Nordgren

Född 1962
i Karlskoga

Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige.

Karlstads universitet
2006-09-30


AVHANDLING

 

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Sedan min tid som gymnasielärare har jag varit intresserad av hur historia påverkar oss som individer, även utanför skolan, som ett sätt att förstå samtiden. Som lärare upptäckte jag att beroende på elevernas bakgrund – var de bor, föräldrarnas socioekonomiska ställning, var de kommer ifrån – så har de med sig olika erfarenheter som påverkar deras historiska förståelse, men även förståelsen av samtiden. Jag ville titta närmre just på hur bakgrunden påverkar vår historieförståelse.
– Den svenska historiekulturen är väldigt konsensusinriktad, som lärare blir man nästan förvånad när någon blir uppbragt över historien – den svenska historien har ju en lägre konfliktnivå än den allmänna världshistorien. Vi lunkar liksom på i samma historieberättelse som vi alltid har gjort: trots att historiekulturen i samhället har blivit mer konfliktinriktad så har skolhistorien inte påverkats.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om ett sätt att försöka förstå hur historien används i det mångkulturella Sverige. Avhandlingen är indelad i tre delar: i den första delen tittar jag på hur en invandrad grupp (assyrier/syrianer) använder historien för att etablera sig i Sverige, både i syfte att bibehålla en idé om deras ursprungliga kultur, men även för att förena det med etableringen här. Jag har följt hur de har utvecklat en diasporakultur: från 70-talet och framåt har de skrivit en historia om sig själva och Sverige. Den andra studien handlar om gymnasieungdomar från mellanöstern, både med kristen och muslimsk bakgrund. Jag genomförde intervjuer med dem efter den 11 september, eftersom det var ganska rörigt dagen terrorattacken: en del elever gav uttryck för antimuslimska värderingar – de drog paralleller till folkmordet på assyrierna/syrianerna i det osmanska riket. De muslimska ungdomarna hade en annan syn: de menade att USA är det land som står för flest terrordåd i världen, de bryr sig inte när terrorn drabbar araber eller muslimer, men världen förväntas sörja när det drabbar dem. Det är en likartad berättelse som framträder, men den har olika utgångspunkter utifrån elevernas erfarenheter, och det var något som inte var helt lätt för skolan att hantera. Den tredje studien handlade om skolämnet historia: idag lever vi i ett mångkulturellt samhälle, och krav ställs på skolan att förse eleverna med en interkulturell kompetens. Hur har historieämnet förändrats för att leva upp till det? Vilken uppgift får historieämnet i styrdokumenten? Vems historia är det egentligen som eleverna får med sig?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag har flera viktiga slutsatser, men en av dem är att det finns en livaktig historiekultur som försiggår utanför skolan och akademierna – det är många aktörer som skriver historia, bland dem är diasporakulturerna aktiva historieskribenter. I vilken mån lyssnar vi på dem, i vilken utsträckning kommer deras röster in i den officiella historieskrivningen? Så verkar inte ske, men historieskrivarna fyller trots allt en viktig funktion: det är oerhört viktigt för de här grupperna att få skriva sin historia, men också att få skicka med en historieskrivning till den generation som växer upp.
– När det gäller eleverna i klassrummet så kommer de från väldigt många olika historiekulturer, de skriver sin historia inte bara utifrån sina föräldrars kultur, utan också utifrån sina bostadsområden. Jag kan se tendenser till en kulturell diaspora i deras historieskrivning, som en sorts förortshistoria.
– Än så länge har historieämnet inte lyckats bli ett ämne som tillvaratar potentialen som finns att belysa de här frågorna – genom att läsa läroböckerna i historia får man ingen förståelse för dagens mångkulturella samhälle, det måste man betrakta som ett misslyckande. Historieböckerna har en väldigt eurocentrisk historieskrivning, tanken är ju att eleverna ska möta andra kulturer genom historien, men det gör de inte. I de få fall som andra kulturer tas upp så beskrivs de ur europeisk synvinkel, inte på deras egna villkor.
– När man talar om vems historia det är som eleverna ska lära sig, så framträdde olika modeller hos lärarna: en del använde sig av tilläggsmodellen, där läraren uppfattar att man ska lägga till någons historia, vilket ofta leder till en stoffkonflikt: hur mycket får vi plats med? En annan modell kallar jag ”Hur-historien”, där läraren fokuserar på diskriminerande ordningar eller strukturer, till exempel förhållandet mellan i- och u-land. Dagens läroböcker förgyller visserligen inte imperialismen, men det är BARA på det sättet vi möter andra kulturer, som alltid ligger i underläge i jämförelse. En positiv utveckling vore att istället lyfta fram historiska processer – titta på migration som ett historiskt fenomen istället för att fokusera på en enskild kultur. Flytta fokus från nationalstaten. Skolan bör ha en idé om vilken historia det är man vill berätta, och där behöver man nog ha en annan idé än den man har idag. För det behövs både mer forskning och fortbildning.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det var fascinerande att ta del av den assyriska/syrianska kulturen och deras historieskrivning, det gav mig helt nya insikter. Det är svårt att se sitt eget historiebruk, sitt eget historiemedvetande, men det fick jag faktiskt syn på. När det gäller skolämnet så hade jag nog på känn vilka resultat jag skulle få eftersom jag har arbetet som lärare, men det var faktiskt mer monokulturellt än vad jag hade trott.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare, läroboksförfattare, rektorer, skolpolitiker och de som styr över lärares fortbildning. Det här visar vilken betydelse ämnesdidaktiken har för skolutvecklingen. Men givetvis också alla som är intresserade av historia och dess roll i samhället.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Resultaten kan bilda grund för en konstruktiv diskussion om ämnet, som kommer något längre än frågan ”hur mycket får vi plats med?”.

Hedda Lovén

Sidan publicerades 2006-10-27 00:00 av
Sidan uppdaterades 2012-05-03 12:30 av


Skolportens konferenser
Att läsa en avhandling

Att läsa en avhandling

Att läsa en avhandling handlar till stor del om att vaska fram det som är intressant – inte om att plöja sig igenom hela texten från början till slut. Här hittar du några tips på hur du gör det.

Läs mer
Kommande disputationer
SKOLPORTENS MAGASIN
Nr 3 2021

Nr 3 2021

Intervju med den kanadensiske skolforskaren Steven Katz som gärna talar om för lärare att deras fortbildning ger klena resultat – och varför. Stort tema om komvux i förändring.

Läs mer och prenumerera här!
Skolportens digitala kurser