Kodklubbar har svårt att nå underrepresenterade grupper
De flesta barn och unga som deltar i så kallade kodklubbar är redan intresserade av ämnet och har fått tips och inspiration från familj eller vänner. För att bredda deltagandet behöver kodklubbarna komma ut till skolor och fritidshem, visar Tina Vrielers avhandling.
Bor i Uppsala
Född år 1987
Disputerade 2025-06-13
vid Uppsala universitet
Advancing Social Justice in Code Club Education. Exploring Participation, Pedagogy, and Computer Science Capital
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Jag har en bakgrund inom informatik och media och hade en kollega som arbetade som kodklubbsledare. Det är ganska vanligt att klubbarna finns på biblioteket, men de kan också organiseras i en klubblokal eller på ett företag som sponsrar klubben. När jag fick höra att klubbarna hade som mål att främja social rättvisa och inkludering, blev jag nyfiken på hur de arbetar för att nå ut till flickor som är en underrepresenterad grupp. Jag ville förstå hur vi kan göra undervisningen i datavetenskap mer tillgänglig och hur kodklubbarna kan bli mer inkluderande för alla barn oavsett bakgrund.
Vad handlar avhandlingen om?
− Om varför och hur barn och unga engagerar sig i datavetenskap genom att delta i kodklubbar, och hur sociala, kulturella och organisatoriska faktorer påverkar deras intresse och framtida ambitioner inom området. Jag har utvecklat ett teoretiskt ramverk för att förstå vilka resurser och erfarenheter som är symboliskt värdefulla för att engagera sig i datavetenskap. Jag har även gjort en enkätstudie där jag har undersökt barns datavetenskapskapital. Utöver det har jag intervjuat sex flickor och elva pojkar i åldrarna 10–17 år, samt deras föräldrar, för att ta reda på hur olika former av datavetenskapskapskapital möjliggör barns deltagande i kodklubbar. Slutligen har jag intervjuat sjutton kodklubbsledare från olika europeiska länder för att ta reda på hur de jobbar med att främja inkludering och rättvisa i sina verksamheter. Du behöver inte vara utbildad lärare för att bli kodklubbsledare. Ofta är det personer som studerar en ingenjörsutbildning på universitetet som har det som extrajobb. Men det finns också kodklubbar som bygger på volontärengagemang, och då kan det exempelvis vara föräldrar som arbetar med det som är ledare.
Jag har kunnat se att kodklubbar har svårt att nå ut till underrepresenterade grupper, som exempelvis flickor.
Tina Vrieler
Vilka är de viktigaste resultaten?
− Oavsett om du är lärare i skolan eller i en kodklubb är det viktigt att reflektera över vilka hinder det finns för barnen att delta. Ramverket som jag har utvecklat kan vara ett stöd för att reflektera kring sin undervisning.
− Jag har kunnat se att kodklubbar har svårt att nå ut till underrepresenterade grupper, som exempelvis flickor. De flesta som deltar i en kodklubb är redan intresserade av ämnet och har fått tips eller inspiration från familj eller vänner. Om kodklubbar har möjlighet att åka ut till skolor och fritidshem i stället för att förvänta sig att barnen ska komma till dem skulle det kunna bredda deltagandet. Många kodklubbar har också ett stort fokus på spelprogrammering, som är en stark motivationsfaktor för många barn. Men det är viktigt att komma ihåg att inte alla barn ser det som en värdefull fritidsaktivitet, så att bara fokusera på spelprogrammering kan vara exkluderande för vissa grupper. Här finns det möjlighet för kodklubbsledarna att bredda vad som räknas som datavetenskap. I avhandlingen ger jag exempel på många olika strategier för att öka barns deltagande.
Vad överraskade dig?
− Det var inte så mycket som överraskade mig. Vi vet genom tidigare forskning att socialt och kulturellt kapital är avgörande för vilka aktiviteter barnen vill göra. Min forskning bekräftar det, men jag visar också hur det går att påverka barns möjligheter och motivation att delta i kodklubbar.
Vem har nytta av dina resultat?
− Alla som jobbar med barn och unga. Det behöver inte vara just inom datavetenskap. Mycket av det jag har skrivit om inkluderande undervisning är relevant för lärare och ledare både i formella och informella undervisningssammanhang. Men även för forskare som vill främja inkludering och rättvisa i datavetenskap. Avhandlingen kan också vara värdefull för föräldrar och vårdnadshavare som vill stödja sina barns intresse för teknik och programmering. Jag tror också att resultaten kan inspirera organisationer att utveckla mer inkluderande och närande miljöer.