MSN om eleverna får välja – Word om skolan får

Hur blev du intresserad av ämnet?

– I Norge arbetade jag i ett aktionsforskningsprojekt som hette PILOT, där man tittade på de organisationsförändringar som vidtogs i samband med att man förde in datorer i grund- och gymnasieskolan. I det projektet talades det mycket om det kompetenta barnet, och när jag några år senare arbetade på Örebro universitet och blev engagerade i ITiS så dök det här talet om duktiga barn upp igen. Det fick mig att vilja titta närmre på vad det egentligen är som barnen är duktiga på – för oftast är det inte samma saker som skolan vill att de ska vara duktig på.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om vad barn i åldern 6-13 år använder datorn till på eget initiativ. Avhandling består av fyra delstudier: i den första tittar jag på datoranvändningen i skolan för elever i årskurs sju, i de andra tre studierna har barnens datoranvändning studerats i deras vardag. I skolan använder eleverna datorn till att chatta, maila och gå in på sidor som Lunarstorm. De spelar inte särskilt mycket spel, men talar desto mer om det. Användningen av MSN dök med jämna mellanrum upp i skolan och blev därför ett fokus i avhandlingen – jag trodde nämligen att man använde sig av chatten för att prata med människor man inte känner, men tvärtom så chattar eleverna främst med varandra. Det är lite som att skicka lappar, fast digitalt.
– I de andra tre studierna har vi följt åtta olika medelklassfamiljer och tittat på barnens datoranvändning i hemmet. Det är nog inte så förvånande att det spelas en del spel, lite mer förvånande är kanske att jag inte en enda gång såg någon av barnen använda datorn till ett skolarbete. Det intressanta med datorspel är att det leder till att barn och vuxna får omvända roller: plötsligt blir barnen experter i egenskap av sina spelkunskaper, medan föräldrarna blir elever som får lära sig hur det går till. För föräldrarnas del blir det här en möjlighet till en ny gemenskap med barnen: de får aktivt delta i deras vardag och får en mer legitimerad plats än om de hade betraktat spelet vid sidan om. Men för det krävs förstås att föräldrarna verkligen engagerar sig i spelaktiviteten.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att den digitala klyfta vi ser idag är resultatet av ett samspel mellan vuxna och barn. Det fungerar bara om de vuxna tillåter det här rollspelet och tillskriver barnen en expertkompetens.
– Ett annat resultat rör något vi redan vet från tidigare studier – att tillgång till en dator hemma har stor betydelse för vad barnen kan, vilket är anledningen till att skolan har fått i uppgift att överbrygga digitala kunskapsskillnader hos eleverna: brist på dator hemma ska kunna kompenseras i skolan. Men med det aktualiseras också en rad andra frågor: vad är det egentligen vi vill att barnen ska lära sig när det kommer till datorer och vad har de för kunskaper med sig idag som skolan kan dra nytta av i utbildningen? Vi vet att barn är duktiga på att ladda ner musik, chatta och spela spel, men det går inte riktigt ihop med skolans syn på vilka datorkunskaper man vill att eleverna ska ha.
– Ett annat intressant resultat är hur barn interagerar med datorspelet: till exempel kunde jag se att de sjunger med i musiken i spelet eller pratar med de olika karaktärerna som om de var personer. Det visar att ett spel kan bli något mer än bara det som sker på skärmen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att så många av föräldrarna tog initiativ till att spela datorspel med barnen. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom det är den allra första spelgenerationen som nu börjar få barn. Jag förvånades också över att skolan använde sig så lite av datorn, och när de gjorde det så handlade det främst om ordbehandling, vilket är lite konstigt med tanke på att det finns så mycket annat man skulle kunna utnyttja i undervisningen – till exempel nätdagböcker, bloggar, spel, onlinetidningar och communities. Det verkar som om många skolor engagerade sig stark i ITiS, men att datoranvändandet har stannat av därefter. Man får dock tänka på att min datainsamling skedde 2002-2003, så mycket kan ha hänt sedan dess.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av barn- och ungdomskultur och datoranvändning ur ett barnperspektiv. De som sysslar med spelforskning. Lärare, som kan få en inblick i hur datoranvändningen kan förstås i relation till hemmet, vilket blir allt viktigare med tanke på att hem och skola glider in i varandra mer och mer. Avhandlingen ger dessutom en inblick i vad eleverna gör på lektionerna när läraren inte ser. Jag tror att det är viktigt att skolan tar upp hur barn använder sig av datorer hemma, på samma sätt som man diskuterar hur eleverna använder sig av en dagstidning. Jag tycker också att man bör ta upp en del av de frågor som kan uppstå i samband med datorspelandet: spelbranschen har inte varit utsatt för samma granskning som filmbranschen och har fått en del kritik för hur de framställer kön, etnicitet och nationalitet. Varför är det till exempel oftast latinamerikaner eller afrikaner som säljer knark eller är kriminella i spelvärlden, eller vissa nationaliteter i krigsspelen som återkommande får utgöra ”bad guy”? Det tycker jag är frågor som bör ingå i skolans värdegrundsdebatt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis kan resultaten stimulera till ett kritiskt tänkande kring datoranvändningen i skolan. Jag hoppas att jag kan bidra med att synliggöra vilka erfarenheter barnen har med sig från hemmet, och att skolan därigenom kan få en bild av hur datoranvändandet ser ut. Jag tror att det vore en positiv utveckling om det i sin tur ledde till en diskussion kring vilken datorkunskap skolan betraktar som viktig.
– Jag tror inte att man ska göra sig några illusioner kring att barn som spelar datorspel per automatik blir bra på datorer – de barnen blir bra på spela spel, på sin höjd på att hantera virtuella sammanhang, men inte mycket mer. Det finns omdebatterade negativa effekter av datorspelande, till exempel att det leder till fetma, våld och asociala barn, samtidigt kan den kritiken behöva nyanseras lite – vi säger till exempel inte samma saker om barn som sitter med näsan i en bok hela tiden. Jag tror vi måste erkänna att det här är en kulturfråga som ytterst visar att vi värdera texter olika. Det finns förstås olika typer av spel – visst finns det meningslösa våldsspel men det finns också spel som barnen kan lära sig saker genom, till exempel Simcity och the Sims. Jag tror att den största potentialen med datorspelandet är den möjlighet till samspel som uppstår mellan vuxna och barn. Det är ett tillfälle att få delta i barnens vardag på ett mer aktivt sätt, istället för att fråga ”Hur var det i skolan idag?” och få ett enstavigt svar.

Du har en son som är 2½ – kommer du uppmuntra att han spelar datorspel?

– Han kommer att få spela, men jag kommer att vilja vara med! Sen kommer han säkert att vilja spela spel som jag inte uppskattar, med det tror jag är ofrånkomligt. Jag får visa mitt intresse och ständigt föra samtal med honom om datorspelandet så att han utvecklar en kritisk inställning – då slipper jag förhoppningsvis tänka åt honom resten av hans liv!

Hedda Lovén