Inte fel med lite mer verklighet i yrkesutbildningen

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag var intresserad av utbildningens funktion, vad själva syftet med utbildning är, vilket är något som jag själv funderade mycket på när jag pluggade. Det finns ju olika sätt att närma sig en utbildning, olika motiv och drivkrafter som har drivit en fram genom utbildningssystemet och det har förstås betydelse för utfallet (i det här fallet lärandet). Just yrkesutbildningar har ofta, till skillnad från många andra utbildningar, ett tydlig mål: läser du till exempel läkarlinjen är förstås målet att du ska bli läkare. Jag ville undersöka vad studenter på två olika yrkesutbildningar – läkarstudenter och blivande civilingenjörer med en inriktning mot IT- fokuserade på under sin studietid.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om syftet med utbildning i relation till arbetslivet: vad du lär dig och vilken användning du har av den kunskapen när du börjar arbeta. Fokus är två yrkesutbildningar men en klar karriärväg – läkare och civilingenjörer med fokus på IT. För läkare finns en tydlig röd tråd i utbildningen, medan detsamma inte gäller i lika hög grad för civilingenjörer – de har massor av kurser staplade ovanpå varandra utan en tydlig röd tråd definierad. Man kan säga att jag ställer specialister mot generalister: en läkarstudent lär sig att bli läkare under utbildningen, medan civilingenjörer snarare har utbildningen som grund och lär sig sitt yrke efter utbildningen. I avhandlingen har jag dels undersökt varför studenterna har gjort det här karriärvalet (det är en nödvändig faktor att ta med för att kunna utröna deras motivation, som har betydelse för vad de i slutändan lär sig – är det utbildningen som är målet i sig, eller det som kommer efter?), dels tittat på hur studenterna ser på fortsatt lärande och utveckling inom sin profession. Studenterna har intervjuats vid två tillfällen, precis efter att de har avslutat sin utbildning och tre år senare, när de har varit ute i praktiken ett tag. Vid det första intervjutillfället har studenternas svar ett tydligt utbildningsfokus, även om många hade arbetat ett tag, men i den andra intervjun har de kommit in i sin professionella roll. Tyvärr fanns det externa faktorer som försvårade studien en del, till exempel att IT-bubblan sprack under den här perioden, vilket gjorde att civilingenjörerna var lite stukade. De hade ju utmålats som framtidens ledare under utbildningen, men så blev det alltså inte riktigt. Men när jag intervjuade dem tre år senare hade de morskat till sig lite. För läkarna inföll den andra intervjun under deras ST, vilket gör att det finns en genusaspekt med i bilden: vad de har valt för inriktning påverkas av deras familjeförhållanden, man kan kanske inte ha hur mycket jour som helst om man har barn att ta hänsyn till.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen visar att den akademiska utbildningens kunskapsbas inte alltid överlappar den professionella kunskapsbasen, det vill säga det man lär sig är kanske inte alltid det man behöver i det praktiska, professionella yrkeslivet. För båda studentgrupperna är kunskapsbaserna ganska statiska, civilingenjörerna läser matte och algebra, läkarna fokuserar på människokroppen. Det som skiljer dem åt är att civilingenjörernas verklighet är i snabb förändrig, deras kunskaper blir fort inaktuella, medan utvecklingen inte går i samma takt för läkarna. Det ställer vissa krav på civilingenjörerna, och i det avseendet har utbildningen haft svårt för att förbereda dem för en föränderlig praktik. Läkare får dessutom hela tiden testa sin teori i praktiken (de har ju en klinisk koppling), något som civilingenjörerna saknar. Det leder till att läkarna blir specialister, medan ingenjörerna blir generalister som förväntas kunna anpassa sig och snabbt lära sig det som behövs. Läkare förväntas inte ha en upplärningstid på samma sätt eftersom de redan är specialister och praktiken är välkänd för dem. För ingenjörer finns det ingen given profession när de är färdiga med sin utbildning, de kan arbeta inom en mängd olika områden och organisationer, vilket gör att deras kunskaper är viktigare än deras formella bakgrund. Läkares utbildning kan sägas vara en rationell förberedelse för en välkänd praktik, medan civilingenjörernas utbildning är en förberedelse för en okänd arbetsmarknad. För civilingenjörerna är utbildningen en inträdesbiljett, de betonar bytesvärdet av utbildningen medan läkarna betonar bruksvärdet. Relaterat till professionsteorier kan man säga att läkarutbildningen har monopoliserat ett akademiskt område genom att hävda att de är de bästa och mest kompetenta att utföra arbetet, men det går inte att säga för civilingenjörernas del – deras föränderliga kunskapsbas är svår att monopolisera. Även grunden till karriärvalet skiljer sig åt mellan läkare och civilingenjörer: läkare hänvisar till professionen och det man blir, inte själva utbildningen, medan civilingenjörer gör det omvända – de talar om utbildningen i sig och inte så mycket om vad de ska bli när de är klara, vilket kan bero på att deras arbetsmarknad är lite diffus.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Civilingenjörsutbildningen är trots allt en yrkesutbildning, men studenterna verkade inte anse att de hade fått en praktiskt utbildning i den utsträckning jag hade förväntat mig. För civilingenjörerna var generell kompetens (till exempel förmågan att vara flexibel och ha lätt för att lära sig) snarare en biprodukt av utbildningen, som främst fokuserade på generella kunskaper. För läkarnas del var det intressant att höra att de ansåg att de behövde omprioritera sin kunskap när de väl kom ut i verkligheten: under utbildningen läser man om massor av ovanliga åkommor och tillstånd, men de vanligaste sjukdomarna är trots allt de vanligaste – en del saker stöter man aldrig på under ett helt yrkesliv.

Vem har nytta av dina resultat?

– För forskningens del har jag fyllt en lucka inom professionsteorin genom att studera vad man faktiskt lär sig i en professionsutbildning. Tidigare forskning har varken fokuserat på utbildning eller praktik, vilket är lite underligt med tanke på att det är grunden för den legitimitet och det eventuella monopol som ett yrke får. Jag tror att utbildningsplanerare kan ha nytta av resultaten, inte minst ur en utbildningssociologisk synvinkel: på en individnivå lönar sig alltid en utbildning, men samhällsekonomiskt då? Är det försvarbart att lägga så mycket tid på en utbildning som inte används? Den stora frågan blir om vi ska nöja oss med utbildning som en form av sortering, eller om vi vill att den ska vara något mer. I mitt tycke måste utbildningen utformas med tanke på de krav som finns i den verklighet som de nyutexaminerade kommer att möta. Samtidigt kan man inte säga att civilingenjörsutbildningen helt har missat poängen: en utbildning kan inte bara betraktas utifrån samhällets nyttotermer, det handlar också om bildning i sig och den enskilda individen som ska vara med och förändra och utveckla samhället.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i den högre utbildningen?

– I båda grupperna betonar studenterna vikten av generella, generiska färdigheter (till exempel en förmåga att kunna lära sig), så i det avseende kanske avhandlingen kan bidra till en uppluckring av traditionella discipliner inom den högre utbildningen, och att man istället börjar arbeta lite mer tvärvetenskapligt. Det tror jag särskilt att civilingenjörsutbildningen bör ta fasta på, för där staplas kurserna ovanpå varandra utan att man kan se en röd tråd. Ett alternativ vore att börja arbeta mer med särskilda problemområden som är praktiskt anknutna till verkligheten. Den viktigaste för civilingenjörerna är att uppenbarligen att utveckla en analytiskt förmåga, en förmåga att lära nytt och att kunna hantera problemlösning – då måste det speglas i utbildningen. För det här är, trots allt, de kunskaper som civilingenjörerna har nytta av i verkligheten.

Hedda Lovén