Det är inte ämnet – det är förpackningen

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat på teknikens hus och givetvis hört diskussionen om tonåringars ointresse för science centers. Valet av forskningsämnet har därför vuxit fram genom praktiken. Att studera just tonåringars inställning är extra roligt, eftersom de kommenterar samtiden väldigt öppet – de vill prata om det som sker nu.

Vad handlar avhandlingen om?

– Tonåringars möten med science centers. Jag har undersökt vilken relation de har till utställningen och det sociala samspelet inom gruppen under ett besök: hur uppträder de inför varandra? Hur beter man sig egentligen i en sån här utställning? Man besöker sällan ett science center ensam, och det är därför viktigt att studera vad som händer när man går just i en grupp. Kulturen gruppen utvecklar blir som en egen liten lärande institution som dominerar det man väljer att göra, därför ville göra en studie utifrån ett deltagarperspektiv. Eftersom lärandet sker i grupp ville jag undersöka vad som hände även ur ett socialt perspektiv.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag märkte att ointresset för science centers kan förklaras med att det saknas en möjlighet att få lämna avtryck: att själv få bestämma vad man ska använda utställningen till. Det är intressant, eftersom poängen med utställningen traditionellt sett är att man inte ska göra vad som helst, utan agera just så som utställningen är tänkt. På ett sätt kan man därför säga att science centers har fel upplägg eftersom utställningen är för tillrättalagd: det saknas en möjlighet att själv få vara med och upptäcka poängen. Jag har också tittat på vilka faktorer som man behöver ta hänsyn till för att en utställning ska bli bra. Vad vill tonåringar använda utställningen till? Två viktiga faktorer kan uppmärksammas: dels vill man ha utrymme att själv bestämma vad utställningen är till för, dels möjlighet att utveckla sig själv.
– Utställningarna förmedlar inte bara ett kunskapsstoff utan också en viss syn på lärandet. Ibland utformar man till exempel ett experiment så att det blir likt någonting i det verkliga livet, för att skapa en så kallad transfer-effekt: ”aha, det är som lysknappen hemma”. Jag vill pröva det sättet att se på lärandet ur ett socialt perspektiv, där lärandet inte har en förutbestämd mening, utan meningen får utvecklas i själva lärandet. En bra utställning är av tradition ofta synonymt med att besökarna ”har förstått” när de lämnar den. Men min forskning visar att lärandet blir ointressant om man inte tillåter besökarna att själva göra utställningen meningsfull. Science centers skapades på 50-talet och bygger på den tidens värderingar. Men mycket har förändrats sen dess – och science centers har tyvärr inte riktigt hängt med.

Vad hittade du under arbetes gång som förvånade och överraskade dig?

– Egentligen ska man väl inte bli förvånad över att tonåringar är så välartikulerade, men jag blev det. De kunde uttrycka varför och vad som inte stämde med utställningarna på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. En annan överraskning var att det inte var själva innehållet som påverkade deras upplevelse negativt, utan presentationen av ämnet. Att tonåringar skulle ha ett bristande intresse för naturvetenskap och teknik stämmer alltså inte, tvärtom. Istället handlar det om en grundläggande kollision mellan olika sätt att se på saker och ting: tonåringar accepterar att det kan finnas flera sanningar, medan skolan (och utställningarna) oftast anser att det bara finns en. Det försvårar möjligheten att skapa och tolka sina egna resultat.

Vem har nytta av dina resultat?

– Efter disputationen hade vi en debatt om framtidens museer och science centers med företrädare från olika myndigheter, museer och science centers runt om i landet. Om man vill blicka framåt och fundera på vad framtidens museer ska innehålla, tycker jag att man ska ge akt på ungdomars signaler. Därför är resultaten intressanta för alla som har ett intresse för framtidens kulturinstitutioner, men givetvis också för naturvetenskap och teknik. Min avhandling handlar om lärande i en informell miljö, men den har ändå bäring på undervisningen i skolan. Ett perspektiv på lärande som kommer från en informell miljö tror jag kan vara nyttigt, inte minst för att skolan behöver fråga sig hur pedagogiken kan förändras.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att resultaten kan ge idéer för hur man kan utveckla undervisningen. Avhandlingen synliggör hur ungdomars kultur dominerar i det dem gör. Det finns en informell del av skolans värld också, det inte bara är skolämnena man lär sig under sin utbildning, hur ska vi ta tillvara på det? Vi formas i de olika sociala gemenskaper vi ingår i under en dag, samtidigt förhåller vi oss till olika gemenskaper på olika sätt. Om man kunde ordna aktiviteter efter det, istället för att enbart fokusera på kunskapsinnehållet och resultatet, så tror jag att mycket är vunnet. Det handlar om att göra skolan mindre tillrättalagd och skapa meningsfulla aktiviteter i en konstruktiv miljö. Att säga ”gör såhär och såhär” fungerar inte – det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger ner på att presentera ett ämne ”rätt”, om man inte ger eleven möjlighet att utveckla och använda den i sin egen praktik. Lärande måste bygga på vad eleven vill göra med materialet och ämnet – inte förbestämda mål och meningar.

Hedda Lovén