Har alla barn ögon att möta på morgon och kväll?

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har varit verksam i förskolan både som förskollärare och föreståndare i över 25 år. Den grundläggande anledningen till att jag började forska om just barns kamratrelationer hör ihop med att jag som föreståndare lade märke till att samhörigheten på olika avdelningar i förskolan varierade: en del hade mindre samhörighet, andra mer, och då blev jag nyfiken på hur det såg ut på andra förskolor och i andra sammanhang. Får alla barn uppleva en samhörighet på förskolan – har de ögon att möta på morgonen som bekräftar att de har en lekkamrat under dagen, och har de ögon att möta på kvällen som lovar att de två ska leka även imorgon?

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen består av två studier, den första handlar om barns kamrat och vänskapsrelationer, den andra om hur pedagoger uppfattar barns sociala egenskaper och färdigheter. I den första studien har 353 barn tillfrågats om sina kamratrelationer: barnet har fått nämna en eller flera av sina kamrater. Av deras svar har jag kunnat se vilka barn som har valts som någons kamrat och vilka som anser sig ha en kamrat på förskolans avdelningar. I den andra studien har pedagogerna fått skatta samma barns sociala egenskaper (till exempel självkänsla, temperament, att vara glad eller engagerad) och sociala färdigheter (till exempel att vara kommunikativ eller ha en empatisk förmåga).

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Resultaten från den första studien visar att 95 % av barnen uppger att de har en kamrat, 89 % av barnen blir också valda som kamrat av ett annat barn. 75 % av barnen har ömsesidiga relationer, det vill säga de har båda valt varandra. De flesta av de 353 barnen i studien kan således sägas vara barn med goda kamratrelationer, men samtidigt finns det 11 procent som inte nämns som någons kamrat och omkring fem procent som inte får uppleva samhörighet eller tillhörighet bland sina kamrater, det vill säga barn som varken väljer eller blir vald, och då måste fråga sig varför det blir så. Studien visar nämligen att barns samhörighet och tillhörighet skiljer sig stort mellan de 14 medverkande avdelningarna: på skalans ena ände finns fyra avdelningar där alla barn väljs och blir valda som kamrat, på skalans andra ände finns fyra avdelningar där det finns upptill fem barn som inte väljs eller blir vald som kamrat, och däremellan har resterande tio avdelningar cirka 1-2 barn vardera som inte har valt en kamrat eller som inte väljs av ett annat barn. Vi vet fortfarande för lite om vad som orsakar de här skillnaderna mellan avdelningarna, men min avhandling visar att bakgrundsfaktorer som antalet barn i barngruppen, barnens närvarotid per dag, deras ålder och kön, eller tillgång på personal inte kan förklara dessa skillnader. Resultaten visar alltså att barn ges olika möjligheter att skapa kamrat och vänskapsrelationer i förskolan. Den slutsats jag drar av resultaten är bland annat att flertalet av avdelningarna på de förskolor jag har studerat uppenbarligen har misslyckats med att skapa en miljö där barn kan få uppleva samhörighet och tillhörighet. Och det är självklart en brist som vi måste utreda vidare, eftersom det det innebär att ett av förskolans mål inte uppfylls.
– När det gäller den andra studien, det vill säga hur vuxna uppfattar barnens sociala egenskaper och färdigheter, så visar studien att personalen uppfattar populära barn som mer socialt kompetenta jämfört med de barn som inte definieras som populära. Hur pedagogerna uppfattar barnen har betydelse eftersom det leder till ett erkännande från både vuxna och andra barn: dessa barn får respons på sina behov och en bekräftelse från omgivningen på att de är duktiga. Att vara erkänd från omgivningen är också grundläggande för att kunna växa som individ med en positiv självkänsla. I det avseendet blir det extra viktigt för personalen att kunna fånga mångfalden hos barnens olika behov, lyfta fram deras kunskaper och färdigheter och bekräfta dem. Det är pedagogens, inte barnets, uppgift att synliggöra varje barns kompetens både för barnet självt men även för de andra barnen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att man fortfarande uppfattar flickor som mer socialt kompetenta än pojkar. Pedagogerna uppger att flickorna är med kommunikativa och prosociala än pojkarna, däremot så betraktas pojkarna som mer självsäkra än flickorna. Sedan är det förstås många flickor och pojkar som uppfattas precis tvärtom, men när man tar ett helhetsgrepp om studiens resultat så är det den här bilden som framträder. Jag tror dock att vi är på god väg att bryta den gamla trenden med att fostra pojkar och flickor in i traditionella könsroller – jag tycker mig definitivt se en positiv utveckling i det avseendet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag vill se barnen som vinnare, så självklart hoppas jag att personal i förskolan läser avhandlingen och funderar kring hur de kan ta tillvara på barnens egenskaper, kunskaper, behov och färdigheter. Jag tror också att det är viktigt för politiker och administratörer att ta till sig av resultaten för att väcka den här frågan och hålla den vid liv. Slutligen hoppas jag att lärarutbildare tar upp det här i sin undervisning av blivande lärare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Genom att man ställer sig frågan: Hur ser det ut hos oss? Har alla barn på min avdelning en kamrat? Har alla barnen ögon att möta på morgonen och kvällen? Som personal i förskolan är det jätteviktigt att se mångfalden i de behov som barnen uttrycker och som är vår uppgift att kunna identifiera och bemöta. Vi pedagoger måste bli mer inlyssnande så att vi kan ge barnen det erkännande och den bekräftelse de anser sig ha rätt till.

Hedda Lovén