Musiklärares vetenskapliga grund bygger sällan på musikdidaktisk forskning
När Skolverket, lärarfack och musiklärare skriver och pratar om vetenskaplig grund i musikämnet är det sällan med utgångspunkt i forskning som handlar om musikundervisning. Det visar texter och samtal som Christer Larsson studerat i sin forskning.

Bor i Trollhättan
Född år 1974
Disputerade 2026-06-12
vid Göteborgs universitet
Musiklärarprofession på vetenskaplig grund. Iscensättningar på tre policyarenor
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Jag har jobbat som musiklärare på gymnasiets estetiska program sedan tidigt 2000-tal. Efter skollagsändringen år 2010 pratades det mycket om vetenskaplig grund i alla ämnen på skolan. Under den här tiden väcktes frågan i mig om vad vetenskaplig grund innebär för musiklärarprofessionen och hur en sådan konstrueras. I musikämnet talades det inte så mycket om vad som är den vetenskapliga grunden. Därför tyckte jag att det var intressant att använda ämnet som utgångspunkt i avhandlingen.
Vad handlar avhandlingen om?
− Skollagen säger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund. Jag har undersökt hur iscensättningar av det policyarbetet får inverkan på hur lärarprofessionen konstrueras på olika policyarenor där text eller tal produceras som har att göra med musiklärarprofessionen, och som relaterar det till forskning eller vetenskap på olika sätt. Avhandlingen består av tre studier och är en diskursanalys av texter och av kollegiala samtal.
− En policyarena i avhandlingen är Skolverket och texter om vetenskaplig grund som de hade på sin webbplats år 2019. Jag har utgått från de bärande begreppen i Skolverkets texter, som till exempel vetenskap, forskare och evidens, när jag har undersökt den andra policyarenan, de på den tidens två olika lärarfackens webbplatser och tidningar. Jag har också scannat flera nummer av Musiklärarnas Riksförenings tidning, där jag har undersökt hur musiklärarprofessionen knyts till forskning. Slutligen har jag pratat med musiklärare i samma lärarlag, på tre olika gymnasieskolors estetiska program. Lärarna fick samtala om vad det innebär att vara en professionell lärare i en skola på vetenskaplig grund.
Om vi förenklar vad vetenskaplig grund i skolan handlar om så riskerar vi att också förenkla vad det betyder att vara en professionell lärare.
Christer Larsson
Vilka är de viktigaste resultaten?
− I Skolverkets texter framträdde tre diskurser om en ideal lärare. En av dem är en selektivt kritisk och ansvarsskyldig lärare. En annan diskurs är den positiva, flexibla, ansvarsfulla och effektiva läraren, och en tredje diskurs är den semiautonoma läraren. Det lärarsubjekt som förekommer i texterna handlar mycket om att vara förändringsbenägen, entusiastisk och ansvarsskyldig. I texterna gör man inte heller någon skillnad på ämnen eller olika ålderskategorier på elever. Här verkar det som att den vetenskapliga grunden och det som lyfts fram är samma oavsett vad man är för typ av lärare. Vilket är ett resultat i sig, att lärare tilltalas som en grupp oavsett ämne. Texterna är utbytta sedan länge hos Skolverket, men man brukar säga att diskurser är ganska trögrörliga.
− När det gäller lärarfacken har jag valt en diskurs som jag kallar för diskursen om evidensresistenta beslutsfattare. I texterna är det två antaganden som florerar samtidigt. Dels finns det ett starkt antagande om att det skulle existera en samlad och oomstridd forskningsbas som visar att musik och musikundervisning är nyttig för väldigt många saker utanför musikklassrummet. Det refereras sällan till någon specifik forskning, utan det handlar om ganska svepande uttalanden. Ett annat antagande handlar om att musikämnets status i skolan är hotat. Här lyfts frågan om varför ämnet nedprioriteras så starkt i policy, samtidigt som det anses ha så goda effekter. I texterna formuleras en ganska stark kritik mot politiker och beslutsfattare, att det måste bero på att de antingen inte förstår forskningen eller inte känner till den, eller helt enkelt struntar i den på grund av politiska eller ideologiska skygglappar.
− När det gäller lärarna så lyfter de fram en hantverksmässig, traditionellt förankrad och erfarenhetsburen kunskap, som de legitimerar som vetenskapligt förankrad. Jag kallar det för en vetenskapifiering av erfarenhet. Det är slående att det i samtalen nästan inte dyker upp någon forskning som specifikt inriktar sig på musikundervisning. Här blir det dock viktigt att poängtera att studien inte recenserar lärarnas kompetens eller professionella omdöme, utan handlar om hur deras ämnesspecifika vetenskapliga grund konstrueras i samtalen.
− Sammanfattningsvis visar mina resultat att vetenskaplig grund konstrueras som styrning av lärare och av lärares praktik mot kvalitetsutveckling. Det konstrueras också som legitimering av musikämnets plats och status i skolan, och som vetenskapifiering av erfarenhetsbaserad kunskap och etablerade musiklärarpraktiker. Ett nyckelresultat är också att forskning om musikundervisning förekommer i väldigt liten utsträckning, i de tre olika diskurserna, trots att det är ett etablerat forskningsfält. Vilket är ett slående resultat. I mina studier är det ofta röster utanför musiklärarprofessionens eget kunskapsfält som får beskriva vad musikundervisning är och varför den behövs.
Vad överraskade dig?
− Att forskning som handlar specifikt om musikundervisning fick så lite genomslag i de olika diskurserna. Det överraskade mig också att det i mer offentliga debatter om varför musikämnet är viktigt, är väldigt många röster utanför musiklärarprofessionens eget expertfält som lyfts fram. Även i professionens egna texter hänvisar man ofta till experter utanför ens egen profession. Alternativa diskurser av mer politisk karaktär osynliggörs i hög grad i det här performativa synsättet, till exempel att musik är en viktig estetisk uttrycksform som unga människor ska få tillgång till och möjlighet att utöva och utveckla, för att vi tycker att det är viktigt i samhället. Det som lyfts fram blir i stället det som kan mätas och bevisas.
Vem har nytta av dina resultat?
− Policyaktörer på fältet, lärarprofessionen i stort, beslutsfattare och styrande myndigheter. Kunskapen om hur policy görs, det jag kallar policy know-why, behöver stärkas på alla håll i fältet. Om vi förenklar vad vetenskaplig grund i skolan handlar om så riskerar vi att också förenkla vad det betyder att vara en professionell lärare. Jag har en förhoppning om att avhandlingen kan medverka till att fortsätta komplicera frågan om vad vetenskaplig grund i skolan handlar om.


