Hoppa till sidinnehåll
Intervju

Myrornas krig hjälper barn med ADHD

Publicerad:2007-10-08
Uppdaterad:2012-04-26
Ebba Reinolf
Skribent:Ebba Reinolf

Föreställningen om att barn med ADHD ska ha det extra tyst omkring sig kommer på skam i Göran Söderlunds studie. Hans avhandling visar nämligen att de här barnens minnesförmåga förbättrades med hjälp av ett brusljud liknande myrornas krig.
– Alla ska inte sitta med hörlurar med brus i, men jag är övertygad om att skickliga pedagoger kan hitta vettiga metoder utifrån mina resultat.

Göran Söderlund

Foto: Matt Charlton

Göran Söderlund

Född 1955
i Stockholm

Noise improves cognitive performance in children with dysfunctional neurotransmission

Stockholms universitet,
2007-09-21

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är psykologilärare och intresserad av minnet och minnesforskning – som lärare är man ju intresserad av hur och varför elever minns saker – men kognitiv psykologi och forskning om hjärnan är näst intill bannlyst på lärarhögskolan. Jag lyssnade på en föreläsning av David Ingvar när han talade om ”Minnet av framtiden”, det vill säga om minnets betydelse för att kunna se framåt och planera, och insåg att det han pratade om borde ingå i alla lärares baskunskaper. De flesta som forskar om minnet på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet är inriktade på åldrande och demens, men jag ville fokusera på barn, ungdomar och skola. Jag fick en liten men inte obetydlig puff i rätt riktning när jag träffade dyslexiforskaren Ingvar Lundberg under en kurs i neurovetenskap vid KI, han uppmuntrade mig att titta på ADHD-barn och motorik som stöd för episodiskt minne – då bestämde jag mig. När jag jobbade som gymnasielärare misstänkte jag att vissa ungdomar med koncentrationsproblem hade ADHD, men gymnasiet är ju frivilligt och då förväntas man klara allt på egen hand och det finns inte heller några vettiga extraresurser för de gymnasieungdomar som har problem. På högstadiet däremot sätter man in extralärare, men de är ofta inte behöriga, vilket medför både låg status och låg lön – de har inget yrkeskunnande som pedagoger, ingen formell utbildning, och de jobbar med barn och ungdomar som har problem för att de tycker att det är intressant. Ofta är det fantastiska personer som jobbar i specialklasser, och när jag varit ute och träffat dem har jag märkt att de törstar efter mer kunskap. Jag har träffat en person som kallade sig neuropedagog, anställd av Astrid Lindgrens barnsjukhus, som hade skaffat sig gedigen erfarenhet genom att arbeta med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. En sådan person skulle vara ett fantastiskt stöd för pedagoger som arbetar med barn med exempelvis ADHD, och det behöver utbildas fler neuropedagoger som kan gå in tidigt. Redan på förskolan kan man ju se om ett barn har behov av stöd utan att man ställer en diagnos. På mina barns förskola fanns det ett barn med ADHD som klarade sig bra fram till sexårsverksamheten, när det då började uppstå problem anställde man en nittonåring som extraresurs i skolan, och det fungerade inte – det blev en katastrof. Det är ett tydligt exempel på att skolan inte kan ge de här barnen det stöd de behöver, och att det krävs mer resurser. ADHD är ju inte ett begåvningshandikapp, men barn med ADHD behöver vissa speciella förutsättningar för att klara av skolan. Jag häpnade till exempel när jag vid ett tillfälle var på Lärarhögskolan i Stockholm och rektor Ingrid Carlgren sa till mig att kognitiv psykologi och modern hjärnforskning inte har något att tillföra skolan eller lärandet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag lät barn med ADHD göra ett minnestest, där de skulle komma ihåg 12 meningar och sedan upprepa dem i valfri ordning. Jag la till ett störande brusljud – typ myrornas krig – och kunde då se att koncentrationen hos barn utan ADHD blev sämre vid den betingelsen, men för barn med ADHD förbättrades koncentrationen. Jag märkte redan efter att ha utfört testet på tretton barn att mina data var tydliga, och när jag sedan var ute på skolor och pratade med erfarna speciallärare fick jag det bekräftat även av dem – de var inte förvånade över resultaten utan tvärtom väldigt medvetna om att de här barnen har lättare att koncentrera sig om det är mycket buller runt omkring sig, det finns helt klart en praxis kring de här barnen bland erfarna speciallärare. Barn med ADHD ska däremot inte sitta i grupp med andra barn, eftersom det blir för rörigt för dem, och jag ville ta reda på varför det är så. Jag dammsög världslitteraturen på allt som fanns skrivet om brusljud, men ingen har forskat på det tidigare. Tidigare studier har handlat om ADHD och vakenhetsgrad (eng. arousal) men ingen har försökt manipulera den systematiskt. Med hjälp av Sverker Sikström, som jag har samarbetat med, satte jag mig in i ett fenomen som kallas stokastisk resonans, som varken är ihopkopplat med minne eller ADHD utan är ett perceptionsfenomen: om man lyssnar på en ton och sedan sänker den så man inte längre hör den, och samtidigt lägger på ett brus så hör man helt plötsligt tonen igen. Jag kopplade ihop brus, stokastisk resonans och dopamin – att ADHD är dopaminrelaterat är det enda som forskare är överens om – och dopamin påverkar minnet: frisätts inget dopamin så minns man inget. Stokastisk resonans-effekten inträffar hos alla men man måste hitta den optimala brusnivån och det har man inte problematiserat kring tidigare. Min avhandling visar att effekten av brus är selektiv och relaterad till individens dopaminnivå – har man lite dopamin behöver man mycket brus och tvärtom om man har mycket dopamin behöver man inget eller lite brus – ingen har gjort den kopplingen tidigare. Jag gjorde ytterligare en studie på vanliga skolbarn som jag delade in i låg- och medelpresterande och högpresterande, och kunde se att minnesförmågan hos låg- och medelpresterande barn, som antogs ha låga dopaminnivåer, förbättrades av brusljud, medan högpresterande barn med hög dopaminnivå presterade sämre. Vi vet ganska lite om brusljud och brusnivå eftersom ingen systematiskt har provat det fenomenet i detta sammanhang tidigare, men jag ska nu jobba i en ledande ADHD-grupp i Southampton där vi ska undersöka det här systematiskt och koppla det till kognition, och titta på om man kan använda sig av ett mysigare ljud, eller av rockmusik, eller om det är decibelltalet som är kritiskt. Mina fynd måste replikeras eftersom min studie endast omfattade 74 barn.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Mina resultat innebär ett nytt sätt att tänka, jag visar ju att dopamin modulerar effekten av brus, och att vi behöver olika mycket brus. Man har gjort en studie av bruseffekter, på 2 844 barn, i skolor som ligger nära flygplatser där man presterade sämre vid olika test än på skolor som ligger nära motorvägar, där man presterade bättre – det vill säga vid ett konstant, lagom högt externt brusljud, inte helt olikt myrornas krig. De var ute efter att bevisa att buller får människor att prestera sämre men det kunde de inte visa.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, att ADHD-barn presterade bättre av brus, ofta säger man om barn med ADHD att de måste ha extra tyst omkring sig eftersom de är så lättstörda, men det ska de alltså inte ha. Att de flänger omkring kan vara ett sätt att stimulera upp sin egen brusnivå, men det som händer då är att de snabbt blir alltför upphetsade.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det får läsaren bedöma, men jag skulle gärna föreläsa om det här ute på skolorna, och skriva något mer populärvetenskapligt i ämnet. Mina resultat leder inte till en metod som förespråkar att alla ska sitta med hörlurar med brus i, men jag är övertygad om att skickliga pedagoger kan hitta vettiga metoder som passar utifrån mina resultat.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att mina resultat kan ha en stor inverkan, om man utformar metoder utifrån dem. Barn måste i större utsträckning själva få välja metod, idag talas det mycket om att man ska få välja innehåll i sina studier och det anses som motivationsskapande att få välja vad man ska läsa, vilket jag tycker är dumt – en vanlig sjuttonåring har inga egna frågor om exempelvis nationalekonomi att utgå ifrån. Däremot har man ingen valfrihet när det gäller metod, det finns en metodfacism i skolan – alla måste göra på samma sätt, men det passar kanske 50-60 % av barnen att arbeta i projekt där allt bygger på eget ansvar. Många barn klarar inte av den typen av grupparbeten med diffusa direktiv – de behöver mycket mer struktur och snabb och kontinuerlig feedback på det de gör annars misslyckas de. Skolan måste i större utsträckning anpassa metoder efter barns förutsättningar. På 80-talet var det Kognitivismen som gällde och nu är det Situationismen – men man kan inte bara hålla sig till en lära, då blir det för religiöst, och om tio år är det dags att byta igen – de här paradigmmänniskorna predicerar sin egen undergång!

Åsa Larsson

 

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med

forskningsinstitutet Ifous

Läs mer
Stockholm

Företagsekonomi

Välkommen till Skolportens konferens för dig som undervisar i företagsekonomi!
Läs mer & boka
Åk 7–Vux
21 nov

Rättssäker betygssättning

Förbättra din förmåga att sätta likvärdiga och rättssäkra betyg genom en handfast kurs som leds av betygsexperterna Per Måhl och Bo Sundblad. Köp kursen för 749 kr och få tillgång till den i 6 månader. Kursintyg ingår!
Mer info
Åk 4–Vux
Dela via: 

Relaterade artiklar

Relaterat innehåll

Senaste magasinen

Läs mer

Nyhetsbrev