Övertro på kroppen som illustration i förskolan

Det är vanligt att låta förskolebarn använda hela kroppen och alla sinnen för att upptäcka och lära sig saker. Men kroppsliga illustrationer innebär inte med automatik att barnen lär sig det som är tänkt att förmedlas. Det konstaterar Anneli Bergnell som forskat om hur naturvetenskapligt innehåll blir till i förskolan med hjälp av kroppen som illustration.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad förskollärare och arbetar nu som lärarutbildare vid Högskolan i Borås. Jag har alltid varit intresserad av bild och estetiska uttryck i förskoleverksamheten samt kommunikation. Med de riktigt små barnen, som ännu inte utvecklat sin verbala förmåga, är det mer naturligt att se icke-verbala uttryck – exempelvis gester – som delar av barnens språk.

Vad handlar avhandlingen om?

– Inom förskolan finns en tradition av att använda illustrationer – bilder, modeller och kroppen – för att förklara och berätta om olika saker. Jag har tittat närmare på hur naturvetenskapligt innehåll blir förklarat med hjälp av kroppen när man illustrerade avdunstning, vattnets kretslopp och stabilitet.

– Avhandlingen bygger på observationsmaterial från tre olika aktiviteter med tre förskolor, totalt tre förskollärare, cirka 30 barn samt två guider från ett naturvetenskapligt centrum. Aktiviteterna bestod av ett tärningsspel som skulle illustrera vattnets kretslopp, och en utomhusaktivitet kring begreppet avdunstning där förskolläraren bland annat knöt en plastpåse kring en trädgren. Vidare en aktivitet på ett naturvetenskapligt center med fokus på skeppet Vasa och begreppet stabilitet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det är lätt att ta för givet att när något så konkret som kroppen används för att illustrera så innebär det automatiskt att barn lär sig. Men det är inte säkert att barnen på egen hand klarar att koppla ihop aktiviteten med det innehåll som står i fokus.

– Det blir väldigt tydligt när barnen är på ett vetenskapligt center och guiderna pratar om stabilitet. Guiderna berättar att fartygsbesättningen på skeppet Vasa fick springa fram och tillbaka över däck för att testa stabiliteten. Här fick barnen hålla varandra i händerna och springa över golvet. När jag frågade barnen efteråt varför Vasa hade sjunkit svarade de att det berodde på att man sprang på däck.

– Samma grupp fick också en spännande och ganska spektakulär förevisning om hur en flytväst fungerade. Här tog man hjälp av en skalad apelsin som skulle illustrera kroppen, skalet var i ett stycke som skulle föreställa flytvästen. Utan skal sjönk apelsinen i en vattenfylld skål men när frukten lades tillbaka i skalet flöt apelsinen. Scenen var underhållande men ingen av barnen pratade om varför apelsinen flöt eller inte flöt. I tärningsspelet om vattnets kretslopp hamnade fokus mest på att vinna spelet och barnen trodde efteråt att kretsloppet ”tog slut” när spelarna kom i mål.

– Den aktivitet som lyckades bäst att koppla samman kroppsliga illustrationer med naturvetenskapligt innehåll så att barnen förstod, var utomhusleken kring avdunstning. Barnen blev under hela aktiviteten tydligt guidade mellan de vardagliga erfarenheterna och det naturvetenskapliga begreppet. Här fick exempelvis en enkel gest där förskolläraren lyfte upp armarna för att visa hur ”vatten stiger uppåt” stor betydelse. Barnen använde själva denna gest både när de försökte skapa mening om och när de sedan berättade om avdunstning.

– Tidigare forskning visar att illustrationer inte är universella, för att förstå dem måste det finnas en överenskommelse om vad de är tänkta att betyda. Min avhandling visar att det här även gäller kroppsliga illustrationer. En slutsats är att det behövs lärare för att koppla ihop illustrerade naturvetenskapliga aktiviteter med den kunskap aktiviteterna är tänkta att visa. Det kan tyckas självklart, men mina resultat visar att barnen ofta lämnas ganska ensamma att försöka förstå väldigt komplext innehåll – och framför allt att de själva ska upptäcka det innehåll som aktiviteten avser. Barnen klarar inte att koppla samman detta på egen hand. En annan slutsats är att många naturvetenskapliga aktiviteter är designade för att vara underhållande snarare än att få barnen att förstå, och då går själva vitsen förlorad.

Vad överraskade dig?

– Att kroppen används så ofta för att illustrera olika saker. Ibland tycks det som om att kroppsliga illustrationer anses vara självförklarande. Eftersom aktiviteterna ofta är designade för att underhålla lämnas barnen också ensamma att avgöra när det handlar om fantasi och lek, och när det är tänkt att de ska lära sig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas kunna väcka ett intresse hos olika lärarkategorier för det svåra i att illustrera vetenskapliga begrepp för barn, genom att jag pekar ut några av de problem som kan uppstå när förskolebarn möter sådana illustrationer. Resultaten kan alltså tänkas vara intressanta för lärare både i förskola, skola och fritidsverksamhet. Det jag har redovisat kan förhoppningsvis även ge inspiration och uppslag till lärarutbildare, och till framtida forskning.

Susanne Sawander