Så formas barn till svenskar i historieämnet på mellanstadiet
Bilden av ett Sverige – ett ”vi” – som är bäst i såväl krig som fred präglar historieundervisningen på mellanstadiet. Men det finns elever som ifrågasätter den framställningen, konstaterar Pontus Larsen i sin avhandling.
Född 1989
Bor i Linköping och Malmö
Disputerade 2025-06-05
vid Linköpings universitet
Skola, historia och fostran: Nationell identitet, värdegrundsarbete och presentism i mellanstadiets historieundervisning
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag är utbildad gymnasielärare, men fick under en tid hoppa in och undervisa på mellanstadiet. Det jag snabbt upptäckte var hur fostrande historieämnet och undervisningen på mellanstadiet var. Det fanns ofta en tydlig sensmoral inbakad i de historiska berättelserna och i lärarnas sätt att undervisa. Eleverna förväntades lära sig något mer än bara historiekunskaper, något mjukare och mer värdebetonat. Det fick mig att fundera över vad vi egentligen lär barn – och vilka de formas till att bli i klassrummet. När jag senare började doktorera ville jag därför undersöka vilken roll historieämnet spelar i skolans normativa värdegrundsuppdrag.
Vad handlar avhandlingen om?
– Det övergripande syftet är att belysa historieundervisningen på mellanstadiet som fostrande praktik och hur grundskolan genom denna undervisning reproducerar värden, normer och kollektiva identiteter. Frågor jag undersöker är vilka ”vi” och ”dom” som skapas i klassrummet är, och vilka gemenskaper mellanstadiet påbjuder elever att inkludera sig i. Avhandlingen bygger på klassrumsobservationer i årskurs 4, 5 och 6, intervjuer med elever och lärare samt analyser av läromedel, elevtexter och prov från skolor i olika socioekonomiska områden.
Historieundervisningen på mellanstadiet fungerar som ett slags svenskt ”minnesaltare” – där äldre, mer nationalistiska värden och idéer lever kvar genom historiska berättelser och bilder.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Ett centralt resultat är att historieundervisningen i mellanstadiet bidrar till att forma en svensk kollektiv identitet. Övergripande visar studien att historieundervisningen på mellanstadiet fungerar som ett slags svenskt ”minnesaltare” – där äldre, mer nationalistiska värden och idéer lever kvar genom historiska berättelser och bilder, ibland relativt oförändrade sedan folkskolans dagar. Elever med olika etniska bakgrunder fostras till att omfamna och memorera liknande berättelser som svenska skolbarn gjorde i början 1900-talet. Nationaliseringen hänger nära ihop med skolans bedömningspraktik, där barn inte bara fostras till presterande elever, utan även till svenskar med en viss identitet och kollektivt minne.
– I undervisningen formas en värdegrund kring ett ständigt återkommande nationellt ”vi” – ett Sverige som historiskt byggt på patriotism, plikt och självuppoffring, och som därefter utvecklats till en modern och moralisk stormakt med fokus på frihet och rättvisa. I mötet mellan dessa två berättelser formas ett nygammalt svenskt ”vi” som framstår som bäst både i krig och fred. Detta hänger ihop med det jag kallar ett demokrati-presentistiskt ”vi”, där lärare och historielärobok framhäver nuet som en moraliskt överlägsen tid. Genom att betona hur dåligt och orättvist det var förr, lyfts dagens svenska välfärd fram som något gott och eftersträvansvärt.
– Jag vill understryka att lärarna gör det som förväntas av dem och att resultatet snarare speglar krocken mellan kursplan och läroplan. Det handlar alltså inte om enskilda lärares avsikter, utan om hur ett traditionellt historieinnehåll samspelar med lärares demokratiska fostran och värdegrundsarbete.
Vad överraskade dig?
– Jag blev förvånad över hur skickliga elever är på att läsa av skolans normer – men också på att utmana dem. Ett viktigt resultat är det elevmotstånd som finns mot bilden av ett Sverige som ett fulländat demokratiskt samhälle där alla är lika mycket värda. Särskilt i etniskt heterogena lärmiljöer såg jag hur elever ifrågasatte berättelsen om ett moraliskt färdigutvecklat svenskt samhälle. Dessa elever berättade om rasism och orättvisor, och uttryckte en känsla av att stå utanför det svenska ”vi:et”.
Vem har nytta av dina resultat?
– Lärare, framför allt i samhällsorienterade ämnen och historia. Jag tror att många historielärare kan känna igen sig, och min förhoppning är att avhandlingen kan bidra till reflektion kring den egna undervisningen och hur vi lärare – ofta omedvetet – reproducerar vissa normer och nationella ideal. Jag hoppas även att beslutfattare på högre nivå kan ha nytta av resultaten, då det finns anledning att diskutera vilken historieundervisning vi vill ha. Även forskare tror jag kan finna studien intressant.