Stor tillit till barnen i barnträdgårdens vardag
Det fanns en stor tillit till barnens förmåga i Västerås barnträdgårdar under 1940−1970-talet. Barnen hade fri tillgång till sågar och hammare och fick klara sig på egen hand i stor utsträckning i jämförelse med dagens förskola, visar Linnéa Waldekranz forskning.
Bor i Västerås
Född år 1985
Disputationsdag 2026-03-06
vid Örebro universitet
Barnträdgårdens vardagsliv. Institutioner, pedagogisk verksamhet och emotionshistoria i Västerås 1940–1970
Varför blev du intresserad av ämnet?
− Jag har en bakgrund som förskollärare och har alltid varit intresserad av dokumentation, och vad man kan säga om förskolans verksamhet genom den. Jag hittade tusentals dokumentationsjournaler skrivna av ledarinnor på barnträdgårdar mellan 1940 och 1970. Jag blev helt hänförd av det rika materialet, som gav en sån otrolig porträttering av förskolans historia. Jag insåg att vi kan lära oss mycket om förskolans verksamhet i dag genom de här gamla journalerna och andra historiska dokument. Där väcktes mitt intresse för att fortsätta gräva i det här.
Vad handlar avhandlingen om?
− Jag har undersökt den lokala framväxten av en väldigt varierad förskolesektor i Västerås, med fokus på hur vardagen såg ut i dåtidens barnträdgårdar. Jag har analyserat vilka aktiviteter man ägnade sig åt och vilket material som fanns tillgängligt. Jag har också undersökt hur de arbetade med olika teman, samt hur det emotionella klimatet var och vilken roll känslor spelade i vardagen.
Jag blev helt hänförd av det rika materialet, som gav en sån otrolig porträttering av förskolans historia.
Linnéa Waldekranz
Vilka är de viktigaste resultaten?
− Det visade sig att den lokala framväxten av en förskolesektor i Västerås skedde snabbare än den nationella. På nationell nivå kom förskolelagen 1975, som sa att alla sexåringar måste kunna erbjudas plats i förskolan. Men mina resultat visar att man i Västerås erbjöd alla fem- och sexåringar plats i förskolan redan 1967. Det väcker frågan om den lokala framväxten förekom de politiska besluten och den nationella utvecklingen på flera ställen.
− När det gäller vardagslivet i barnträdgårdarna vill jag framför allt lyfta fram två saker. Barnträdgårdarna styrdes av ledarinnor, som hade utbildat sig under två år i pedagogik, metodik och observationsteknik, via det som kallades seminarier. Det första resultatet som jag vill lyfta fram är att ledarinnorna hade en fantastisk tillit till barnens egna förmåga. En ledarinna var ensam med 20 till 25 barn i åldrarna fyra till sex år, och ändå hade barnen fri tillgång till ett stort materialutbud, som sågar, hammare och spikar. Ett material som vi i dag inte skulle kunna drömma om att ha framme. Barnen var också tvungna att klara sig mer själva än i dagens förskolor, och det fanns såklart negativa aspekter av det. Men jag tror också att det fanns vissa positiva aspekter.
− Det andra resultatet är att känslor verkar ha utgjort en central del av barnträdgårdens vardag och pedagogik. Ledarinnans dokumentation handlar inte bara om vad barnen gjorde, utan även om deras känslor. Dokumentationen vittnar om att barnträdgården var en väldigt levande emotionell miljö, där barnen visade en stor uppsättning av olika känslor. Även om glädje framstår som någon form av ideal i anteckningarna, så var ledarinnorna oväntat accepterande även mot mer negativa känslor. Så länge det inte gick ut över att man slogs med andra barn eller förstörde, så kunde till exempel ilska ses som ett tecken på trygghet. Så det fanns en acceptans för känslor. När det handlar om negativa känslor, framförallt på 40-talet, så uttryckte ledarinnorna ofta att de berodde på en bristande hemmiljö och inte på det enskilda barnet. Så det var en väldigt tillåtande inställning.
Vad överraskade dig?
− Framför allt de otroliga satsningarna Västerås gjorde på att bygga ut förskolesektorn så tidigt. De skickade exempelvis brev till alla som hade valt att inte ha sina barn i barnträdgården och försökte locka dem till verksamheten. Det är kanske inte så märkvärdigt i dag, där vi har olika register och man på ett enkelt sätt kan skicka ett mejl, men det var en större utmaning på den tiden. Det var också intressant att det inte från stadens håll var avlastning för föräldrarna som stod i fokus, utan man tryckte verkligen på hur bra förskolan var för barnen.
− Jag blev också överraskad över tilliten som fanns gentemot barnen. I dag pratar vi väldigt mycket om det kompetenta barnet. Men det har blivit lite av ett tomt uttryck, och jag vet inte om vi verkligen tycker att barn är kompetenta i dag. Vi fråntar dem väldigt många möjligheter att klara sig själva eller ha fri tillgång till material. Jag kan tänka mig att alla barn kanske inte klarade sig så bra själva. Så det fanns såklart en problematik med det också. Men också positiva saker som vi kan ta med oss. Om man fick det att fungera förr borde vi kunna få det att fungera i dag.
Vem har nytta av dina resultat?
− Framför allt lärarutbildningen och yrkesverksamma. Det är en ganska praktisk avhandling, och jag tror att vi kan lära oss mycket av hur det var förr och på så sätt förstå hur vi har kommit dit vi är i dag. Avhandlingen är även intressant för andra förskoleforskare, eftersom den nyanserar bilden av hur förskolan var förr.