Skilda referensramar påverkar undervisningen i sfi

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Avhandlingen utgår från mina erfarenheter av tjugo års arbete på en folkhögskola och inom sfi (svenska för invandrare) och olikheter dem emellan. När jag jobbade som sfi-lärare sökte jag mig till Lärarhögskolan för att finna inspiration i mitt arbete. Jag läste bland annat interkulturell pedagogik vilket ledde till att jag började skriva på avhandlingen – man kan säga att det var utifrån ett praxisnära kunskapsintresse.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om mina, andra lärares och studerandes erfarenheter av sfi. Om att lärares och studerandes skolkulturella referensramar, det vill säga uppfattningar och förväntningar om arbetssätt, läromedel, lärar- och elevroll i sfi ofta skiljer sig åt. Jag har fokuserat på studerande som har fått sin utbildning i irakiska Kurdistan, vilket beror på att mellan femtio och sjuttio procent av eleverna härstammade därifrån under den period som jag jobbade som sfi-lärare. Med irakiska Kurdistan som exempel belyser jag hur skolkulturella referensramar kan skilja sig mellan studerande inom sfi och lärare från det svenska majoritetssamhället.
En viktig del i min avhandling handlar om vilka möjligheter det finns att studera ”den andre”, som är ett vedertaget begrepp i interkulturella sammanhang, och vilka aspekter man måste vara medveten om i det sammanhanget. En studie av det här slaget kan riskera att bidra till att bilden av ”den andre” upprätthålls och att den gör det med ett bristperspektiv: att personer som utbildats i ett annat samhälle inte har utvecklat ”rätt” förmågor. Min lösning på den problematiken bygger på erkännandets politik och pedagogik, det vill säga betydelsen av att se och bekräfta ”den andre”. Andra studier pekar på att när pedagoger utifrån ett demokratiskt förhållnings-sätt behandlar alla studerande lika, så får det inte den effekt som man tänkt. Pedagogerna utgår omedvetet från sina egna majoritetssamhälleliga referenser, det vill säga de normer de har med sig utifrån sin socialisation i det svenska samhället.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen grundar sig dels på intervjuer och samtal med studerande och lärare i sfi, dels på fältstudier och klassrumsobservationer i irakiska Kurdistan. Jag åkte runt i skolor i irakiska Kurdistan i två månader, i allt ifrån bergsbyar till stora skolor i städer, och pratade med lärare, rektorer, barn, vuxna, utbildningsministern, representanter för lärarutbildningen och representanter för utbildning av personer som inte kan läsa eller skriva. Jag kunde se att personer med studiebakgrund i irakiska Kurdistan har erfarenheter och uppfattningar kring hur man organiserar undervisning som skiljer sig från den kommunikativt orienterade undervisningen i sfi. När det gäller exempelvis deras andraspråks-undervisning i engelska finns det egentligen inga särskilda kursplaner – läroboken är kursplanen och den följer man väldigt noga. Det är tänkvärt, och man kan lättare förstå de uppfattningar man möter kring läromedel i arbetet som sfi-lärare – vilket återspeglas i min titel: Utan bok är det ingen riktig undervisning. I slutet av min studie pekar jag emellertid även på att det är viktigt att ha en svag tillämpning av de skolkulturella referensramarna – det är främst i dialog med de studerande i klassrummet här och nu som man som lärare kan skaffa sig en bättre uppfattning om vilka skolkulturella referensramar man kan använda när man ska organisera undervisningen. Jag kunde se mönster hos de studerande från irakiska Kurdistan, men man kan inte ta för givet att man har skolkulturella referensramar av ett visst slag bara för att man kommer från ett visst samhälle: exempelvis att det är läraren som bestämmer eller att man måste använda läroboken.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag hade en uppfattning om att skolan i irakiska Kurdistan skulle vara en avspegling av ett auktoritärt och totalitärt samhälle, att den skulle fungera med hög grad av maktdistans och att det inte skulle finnas någon möjlighet för de studerande att göra sina röster hörda på grund av auktoritära lärare – men jag fick revidera den bilden. Jag mötte även väl medvetna och klartänkta pedagoger som hade hittat inspiration i de kurdiska kontexterna och i de kurdiska pedagogiska sammanhangen – mötet med pedagogerna gjorde ett starkt intryck. De har, inom ramen för ett samhälle där de är starkt kontrollerade och styrda, utvecklat något som jag kallar för pedagogiska motståndspraktiker, som enligt min uppfattning bygger på en stark humanistiskt inriktad pedagogisk kod. Vid båda tillfällena när jag var i Irak i början av 2000-talet pågick det dubbla sanktioner mot irakiska Kurdistan både från Bagdadadministrationen och från FN, men jag mötte en landsdel som var full av framåtanda och tilltro till framtiden. Det pågick saker överallt; man byggde upp infrastruktur, renoverade skolor, tryckte nya skolböcker – det var ett samhälle i stark frammarsch och under förändring.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det finns inte så många studier gjorda om sfi, och de som finns är gjorda mer utifrån ett sociologiskt perspektiv. Min avhandling utgår från ett pedagogiskt och ett ämnesdidaktiskt perspektiv, jag tar min utgångspunkt från lärares och studerandes erfarenheter och det finns med som en röd tråd genom hela avhandlingen. Avhandlingen kan vara intressant läsning för dem som jobbar med sfi, IVIK (Individuella programmets introduktionskurs för invandrare) eller på Komvux. Om man är verksam inom det mångkulturella området finns det ett kapitel med en översikt över hur uppfattningar om etnicitet och kultur har förändrats under andra halvan av 1900-talet till idag, och utvecklingen från invandrarpolitik till integrationspolitik.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det finns en mycket stark betoning inom sfi och Svenska 2: att undervisningen ska bygga på en kommunikativ grund. Den kommunikativa undervisningsstrategi som man använder i sfi, där man lär sig språket samtidigt som man pratar, innebär att man har tonat ner fokus på struktur, grammatik och uttal. Jag har haft kollegor som på ett närmast ideologiskt sätt har använt sig av det och när det inte har fungerat har de riktat blicken mot studenten eller mot sig själv, och tänkt att de inte har varit tillräckliga som lärare eller person. Det som är bra med min studie är bland annat att den tar sin utgångspunkt i den pedagogiska praktiken, vilket öppnar för andra infallsvinklar på det kommunikativt orienterade sättet att undervisa, och belyser att det inte alltid är en självklart given utgångspunkt. Jag hoppas kunna bidra till ökad förståelse kring vikten av att kommunicera även kring upplägget av själva undervisningen, att man som lärare kan gå in i en lite mer traditionell lärarcentrerad undervisning som till exempel innebär att man följer läroboken i större utsträckning. Sen kan man i dialog med studenterna ändra inriktning på undervisningen efter hand och ta utgångspunkt i vad de studerande medvetet eller omedvetet kommunicerar om vad de tycker är bra och vilka förväntningar de har.

Åsa Larsson