Hoppa till sidinnehåll
Intervju

Psykiskt utsatta ungdomar saknar stöd från vuxna

Publicerad:2008-04-29
Uppdaterad:2012-04-16
Ebba Reinolf
Skribent:Ebba Reinolf

Ungdomar som upplever emotionell utsatthet i sina familjer har svårt att hitta andra vuxna som de kan ha en nära relation till eller få stöd av, visar forskaren Carin Benjaminson i sin avhandling. Jag menar inte att lärare ska bli socialarbetare, säger hon, men de kan bli bättre på att utveckla relationer.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat länge med barnpsykiatriskt- och socialt behandlingsarbete – min formella kompetens är barn-och ungdomsvetare, specialpedagog och behandlingspedagog.
Under den tid som jag har arbetat med barn har jag funderat mycket över det svenska familjeperspektivet, det vill säga att familjen betraktas som den främsta omsorgsgivaren och att det är där man har sina bästa relationer – för min erfarenhet är att det inte alltid är riktigt så enkelt. Jag gick och väntade på att det skulle komma mer forskning ur barnets perspektiv inom just omsorgs- och familjefrågor, men den forskningen kom aldrig, så till slut bestämde jag mig för att ta saken i egna händer. Eftersom jag ville skriva en avhandling ur barnets perspektiv har jag utgått från deras egna berättelser i min studie, och lämnat det upp till dem att avgöra vad de ville berätta och hur mycket.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om psykiskt utsatta ungdomars berättelser om sin uppväxt. Jag har samlat in uppsatser från 161 elever i gymnasiet (årskurs tre, så deltagarna var myndiga), som har fått skriva om sin uppväxt, och av dessa har jag valt ut ett antal uppsatser där eleverna berättar om emotionell utsatthet. Deras berättelser handlar om olika typer av relationsstörningar: de lever ofta i en familj som präglas av en oförutsägbarhet, bristande intresse, kritik eller kränkande beteende från någon av familjemedlemmarna. De här ungdomarna är helt enkelt psykiskt utsatta i sina familjer. Av de elever som bedömdes falla inom detta problemområde valde jag ut 18 som jag intervjuade – när de skrev uppsatsen fick de ange om de kunde tänka sig att bli intervjuade, och väldigt många ville det. Det är en viktig erfarenhet från den här studien, att så många av ungdomarna ville berätta och hade väldigt mycket att säga, men också att många upplevde att det överhuvudtaget var första gången de fick möjligheten.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att de här eleverna har upplevt en tystnad och ett utanförskap i sin familj som har lett till att de har stått utanför sin familjegrupp, och det stöd som hade behövts från omvärlden har inte funnits där, tvärtom beskriver de här ungdomarna en väldigt passiv omvärld, inte minst berättar de om passiva vuxna. Det handlar ofta om ganska duktiga elever, som har tyckt att det har varit skönt att gå till skolan just för att den har bistått med en viss struktur i deras liv. Samtidigt har ingen frågat dem hur de mår, så de här eleverna upplever att de inte har någon relation vare sig till sina lärare eller till andra vuxna i deras omgivning som hade kunnat stödja dem. Lösningen har istället blivit att ta hjälp av andra jämnåriga, som i en del fall har varit ganska avancerade stödgivare. Ungdomarna har även agerat själva för att försöka hantera situationen: en del har alienerat sig från omvärlden, andra har sökt fristäder utanför familjen eller agerat ut för att fästa uppmärksamhet på deras situation. Tyvärr skuldbelägger ofta vuxenvärlden ett sådant beteende istället för att sätta in åtgärder.
– Det pratas mycket om kunskap och betyg idag, men mindre om elevers tillgång till nära relationer – min inställning är att om inte eleverna har nära relationer hemma, så måste de få det i skolan. Jag tror att man behöver öka lärares relationskompetens: att se och bekräfta eleverna behöver inte vara så avancerat egentligen, det går att åstadkomma ganska mycket med små förändringar. Det viktiga tror jag är att man arbetar med det här på ett generellt plan och försöker nå alla elever, för det är svårt att hitta just den här problemgruppen. Det finns saker lärare kan göra som kommer alla till del, både elever med och elever utan goda familjerelationer. Med det menar jag förstås inte att lärare ska bli socialarbetare, bara bättre på att utveckla relationer. De här ungdomarna blir ju inte lyssnade på någonstans, varken socialtjänst eller kuratorer har räckt till i deras liv, så det finns uppenbarligen ett hål i den professionella hjälpen. Att vända sig till skolsköterskan räcker inte, och jag tror även att det är att lägga ett för stort ansvar på eleven: ibland kanske man behöver hjälp från en vuxen för att överhuvudtaget kunna formulera den här psykiska utsattheten.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att så många ungdomar ville berätta, och att de hade så mycket att berätta. Jag tänkte mig att fem eller sex kanske skulle vilja bli intervjuade, men det visade sig att det var långt fler än så som ville berätta om sin uppväxt och sin utsatthet. Det visar tydligt att det finns ett stort behov av vuxna som faktiskt lyssnar på de här ungdomarna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Man kan se resultaten ur flera olika perspektiv: ur ett individperspektiv har jag ökat kunskapen om hur individen har det, medan det på barn- och ungdomsnivå ytterst handlar om hur vi kan öka möjligheten för unga att ha nära relationer till vuxna i sin omgivning. På ett samhällsplan berör resultaten frågan om vilket samhälle vi behöver skapa för att ha möjligheten att umgås och bygga relationer till varandra. Jag kan till exempel se att det idag saknas vissa arenor för att umgås med vuxna som har funnits tidigare, vilket gör barn och ungdomar mer utsatta i dagens samhälle. Utifrån dessa olika perspektiv så tror jag att alla som arbetar med barn- och ungdomar på något sätt kan ha nytta av resultaten, men givetvis även lärarutbildare och politiker.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tänker framför allt på lärarutbildningen, eftersom jag kan se att det finns ett behov att komplettera utbildningen med kurser i hur man utvecklar sin personlighet och blir tryggare i den man är. Jag tror att lärare behöver hitta sätt att vara tillsammans med sina elever som går utöver det schemalagda, som lärare måste du också våga visa vem du är och inte vara rädda för att ha nära relationer med dina elever. Relationsskapande får dock inte bli en metod som man lär in, det måste vara något som sker utifrån dig själv. Om vi ska kunna hjälpa barn generellt, tror jag att vi måste bygga upp lärares förmåga att vara mer relationsinriktade och samspela med sina elever. Gör man det, kan man vara ett mycket större stöd än man är idag. Dessutom behöver barnperspektivet utvecklas både inom socialtjänsten och barnpsykiatrin: idag har vi ungdomsmottagningar, men vart går de yngre barnen när de behöver hjälp och stöd? Skolhälsovården, den är stängd på sommar, helg och lov, vart vänder man sig då? Barn måste ha en möjlighet att få stöd utanför sin familj om de behöver det, men så ser det tyvärr inte riktigt ut idag.

Hedda Lovén

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med

forskningsinstitutet Ifous

Läs mer
Stockholm

Undervisa i Artificiell intelligens

Välkommen till Skolportens konferens för dig som planerar att undervisa i det nya gymnasieämnet artificiell intelligens. Ta del av aktuell forskning som utgår från ämnets syftesbeskrivning, och få praktiska verktyg som hjälper dig att planera och genomföra kurserna. Innehållet är även intressant för dig som vill veta mer om AI i samband med undervisning generellt, samt för dig som undervisar inom vuxenutbildningen.
Läs mer & boka
Gy–Vux
3 okt

Högläsning i förskolan

I den här kursen med kursledare Ann S. Pihlgren får du handfast information om hur högläsningsstunderna kan bli så språkutvecklande som möjligt, och ett viktigt nav som förskolans undervisning kan kretsa runt. Flexibel start, kursintyg ingår och tillgång till kursen i sex månader. Pris 749 kr!
Mer info
Fsk
Dela via: 

Relaterade artiklar

Relaterat innehåll

Senaste magasinen

Läs mer

Nyhetsbrev