Hoppa till sidinnehåll
Intervju

Barnets rättigheter uppfylls inte per automatik

Publicerad:2008-02-27
Uppdaterad:2012-04-16
Ebba Reinolf
Skribent:Ebba Reinolf

Jag hör ofta lärare uttrycka att de redan arbetar i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter, säger forskaren Elizabeth Englundh. Men när det kommer till kritan så är det ganska få som vet vad ”barnets bästa” innebär – eller hur det tar sig uttryck i verksamheten.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat med och för barn hela mitt liv, så intresset för barnets rättigheter bygger på mitt yrkesliv. Jag är pedagog i botten och har sedan vidareutbildat mig till socionom. Som resurspedagog i Stockholms kommun gjorde jag bland annat en utredning om barnets villkor i den centrala staden i samband med att det kom larm om barnens välfärd. I det arbetet var FN:s konvention om barnets rättigheter förstås en viktig del, och jag fick mycket frågor, dels utifrån konventionen, men även kring hur det faktiskt såg ut för barnen i praktiken. På något sätt har jag alltid burit med mig de här frågorna: vad är ett barnperspektiv, och vad innebär det egentligen att arbeta utifrån barnets bästa? Jag har hela tiden varvat arbete och studier och tycker att det är viktigt att det man lär sig faktiskt kommer till användning i praktiken. Det ser jag som min stora uppgift med den här avhandlingen – att den ska förmedlas till fältet. När jag arbetade för barnombudsmannen åkte jag land och rike runt och föreläste om konventionen, men jag insåg då att det var ett svårt budskap att föra ut, och allra svårast var det att nå lärarna. De tycker nämligen ofta att de redan gör det här arbetet, fastän så inte alls behöver vara fallet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om folkrätt för barn: och med det menar jag inte att den handlar om barn eller verksamheter, utan att den handlar om mänskliga rättigheter för barn – med andra ord folkrätt. I avhandlingen studerar jag hur lärandet och kunskapsprocessen ser ut i en organisation (i det här fallet landstinget i Sörmland) som hade bestämt sig för att implementera FN:s konvention om barnets rättigheter i verksamheten. Eftersom den svenska staten har ratificerat konventionen så har de ett ansvar i att se till att den efterlevs. Kommun och landsting har även de ett ansvar i egenskap av statens förlängda arm, men vad jag främst av allt vill peka på är att de lokala och regionala nivåerna är beroende av staten i sitt genomförande av det här.
– I avhandlingen intervjuar jag totalt 52 personer: 47 från regional nivå och fem på nationell nivå. Bland de personer som intervjuades på regional nivå fanns bland annat politiker, förvaltningschefer, verksamhetschefer, en strateg för barnrättsfrågor (det vill säga den person som var anställd för att göra barnrättsarbetet) samt de barnkonventionspiloter som barnrättsstrategen utbildar. Det ska finnas en barnrättspilot i varje verksamhet, som efter att ha gått en tvådagarsutbildning arbetar med att sprida budskapet vidare till övriga medarbetare. Det finns en tydlig koppling mellan den närmsta chefen och piloterna: får piloterna inte det stöd de behöver uppifrån, kan de heller inte ta arbetet till nästa nivå. I vissa fall kunde jag se att förvaltningscheferna utövade ett passivt motstånd till implementeringen genom att inte ens ta med frågan på agendan, eller det aktiva motstånd verksamhetscheferna utövade när de inte ville ta med frågan om konventionen i verksamhetskontrakten – för då var de tvungna att redovisa vad de faktiskt gjorde. Det försvårade för piloterna, eftersom deras arbete i realiteten upphörde vid första steget, det vill säga när de hade informerat. Implementering och lärande av konventionen går nämligen hand i hand, och det vet piloterna: det spelar ingen roll hur mycket du lär dig om du inte implementerar det samtidigt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Slutsatserna i avhandlingen är på inget sätt revolutionerande, utan det främsta värdet är snarare den ledning som avhandlingen erbjuder för dem som vill arbeta vidare med de här frågorna. Bland de personer jag intervjuade hittade jag fyra olika hållningar till konventionen om barnets rättigheter: den första innebar att man såg konventionen som ett meningserbjudande – ”Aha, nu vet jag vad jag ska göra, vilken tur att det här kom nu!”. Samma personer (som finns på alla nivåer inom organisationen) säger ofta att de har barnet som utgångspunkt och att de tycker att konventionen är viktig eftersom det skänker en legitimitet till arbetet med att förbättra barnets villkor. Nästa hållning är det som ofta kännetecknar lärarna, det vill säga ”Det här gör vi ju redan”. Den hållningen återfinns hos personer som arbetar med och riktar sig mot barn. Det behöver inte finnas något som visar att dessa personer agerar i enlighet med konventionen – till exempel att man utgår från barnets bästa eller låter barnet komma till tals på ett särskilt sätt – utan den här inställningen baseras ofta på det faktum att man har arbetat med barn under en längre tid. Den tredje gruppen, som jag kallar för byråkraterna, anser att det inte finns något behov av den här frågan eftersom den inte är efterfrågad uppifrån. De menar att den dag då politikerna efterfrågar en rapport om vad som sker i arbetet med konventionen, så kommer de att ta reda på vad de behöver göra. Med andra ord så står de på ”standby”: när arbetet efterfrågas så kommer det att bli gjort, men inte förr. Den sista gruppen har hållningen att det här arbetet inte har någon bäring på dem, inte minst eftersom de arbetar i en del av verksamheten där de inte har direkt med barn att göra. Få har haft en barnpilot, men de som har det har gjort det mest grundläggande arbetet men kan inte riktigt gå vidare: de vet helt enkelt inte vad de ska göra utöver detta. Och det kan vara en helt korrekt bedömning – de kanske inte ska göra mer, utan det räcker med den beredskap de nu har om frågan skulle uppstå.
– För personer som ska ordna utbildningsinsatser om konventionen för barnets rättigheter är de här fyra hållningarna viktiga att känna till: det här är något man måste vara beredd på och kunna hantera. Ytterst handlar de olika hållningarna om olika perspektiv – den första gruppen kan sägas ha ett breddat perspektiv, medan den andra gruppen (de som säger att de redan arbetar med de här frågorna) måste skifta perspektiv för att åstadkomma en förändring.
– Jag tycker att det är oerhört viktigt att man tar till sig av de här frågorna som ledare för verksamheten, inte minst genom att fråga sig själv: hur tillämpar vi artikel 12 hos oss, på vilket sätt får barnet komma till tals, hur arbetar vi med barnets bästa? Det handlar inte om att hålla klassråd, även om det också är viktigt, utan om att leva konventionen. Det är viktigt att inse att man aldrig kan implementera den här konventionen i en verksamhet om man inte kan något om den: lärandet, kunskapsprocesserna och implementeringen är ömsesidigt beroende av varandra. Där tycker jag mig ofta se att det faller på kunskapsbiten – man tror sig helt enkelt kunna mycket mer om de här frågorna än man faktiskt gör.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, den byråkratiska hållningen samt den hållning där de intervjuade personerna säger ”det här gör vi redan”. Den senare hållningen kände jag igen, så på något sätt fick jag belägg för det jag hade sett tidigare, men att det var så befäst kom ändå som en överraskning. Jag förvånades också över att barnets bästa är så knepigt och svårt att komma åt: man utgår ofta från att arbetet sker utifrån barnets bästa, utan att ha reflekterat närmre kring vad det innebär. Men det går inte att bara gå förbi det och tro att man vet, det måste finnas en utmaning i att fundera över vad barnets bästa verkligen innebär när man möter barn varje dag. Dessutom finns det en hel del vägledning från FN kring barnets bästa som man kan använda sig av i arbetet kring de här frågorna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av konventionen om barnets rättigheter, däribland skolor. Men för att kunna arbeta mer konkret med de här frågorna i verksamheten krävs ett intresse och stöd från ledningsnivå. Det blir alldeles för tungt för lärare att driva den här frågan själv.

Tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Självklart! Det här är ett sätt att ge barnet en möjlighet att utnyttja sina rättigheter – för barn har fortfarande väldigt lite utrymme i samhället ur en rättighetssynpunkt. Två viktiga kapitel i avhandlingen behandlar därför konventionens grundläggande bestämmelser samt konventionens förhållande till det svenska förvaltningssystemet.

Hedda Lovén

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med

forskningsinstitutet Ifous

Läs mer
Stockholm

Biologi

Välkommen till Skolportens fortbildning för dig som undervisar i biologi eller naturkunskap på högstadiet och gymnasiet! Programmet ger både biologididaktik och ämnesfördjupning, bland annat inom källkritik, AI och genteknik. Föreläsare är till exempel Emma Frans, Sebastian Kirppu och Eva Bida.
Läs mer & boka
Åk 7–Vux
19–20 sep

Kommunikation med vårdnadshavare i förskolan

Den här kursen med kursledare Jakob Carlander fokuserar på kommunikation med vårdnadshavare för att skapa relation och bygga förtroende. Du får flera konkreta verktyg att ta till, inte minst när vårdnadshavare är påstridiga eller bär på olika trauman. Flexibel start, kursintyg ingår och tillgång till kursen i sex månader. Pris 749 kr!
Mer info
Fsk
Dela via: 

Relaterade artiklar

Relaterat innehåll

Senaste magasinen

Läs mer

Nyhetsbrev