Inte bara krokodiler gråter krokodiltårar

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag hade initialt tänkt göra en studie om vuxnas känslouttryck, men det visade sig att det var väldigt svårt att fånga vuxnas känslor på film: de kunde prata om sina känslor, däremot hade de för många försvar och inlärda sociala normer för att kunna visa sina känslor när vi filmade. Det ledde till att jag bytte fokus till barn, vilket passade mig väl eftersom jag tidigare hade varit inblandad i en studie som handlade om språkutvecklingen hos förskolebarn. Dessutom är det nästan med barnen man måste börja om man ska kunna förstå vuxnas känslouttryck.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen består av fyra olika delar: den första är en kartläggning av de känslouttryck som förekommer hos de här barnen, till exempel vanliga uttryck som att de gråter, skrattar eller slåss, men också lite ovanligare varianter som torrgråt (det vill säga att barnet gör gråtljud och ser ut som att det gråter i ansiktet, men det kommer inga tårar). I den andra delen går jag igenom hur barnen använder sig av uttrycken: vilka reaktioner är det som förekommer och i vilka situationer – och hur ser föräldrarnas respons ut? Eftersom jag har studerat syskonpar i avhandlingen så förekommer det en hel del konflikter där barnen nyps, drar varandra i håret eller knuffas, vilket gör att föräldrarna får gå in och försöka medla, trösta eller kanske berömma. Den tredje delen handlar om hur syskonparen använder sig av känslouttryck tillsammans, till exempel i leken eller när de ska lösa konflikter. Den fjärde delen handlar om känslouttryckens utvecklingsprocess: genom samverkan med föräldrarna lotsas nämligen barnet fram till vilka känslouttryck som är okej att använda vid olika tillfällen. Här spelar moral en viktig roll: föräldrarna använder sig av fasta fraser som kan sägas utgöra grunden i en ganska allmän svensk moral, till exempel ”Det är roligare att leka tillsammans” eller ”Alla måste få vara med” och så vidare. Ibland blir dock föräldrarnas budskap motsägelsefulla, vilket gör det svårt för barnen att veta hur de ska agera: å ena sidan får de höra att det är viktigt att dela med sig, å andra sidan kan föräldrarna säga saker som ”Skynda dig nu och ta den röda traktorn innan Oscar ser den”.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Ett viktigt resultat är att det finns två sorters känslouttryck, dels de biologiska (som kan sägas vara spontana) dels de lite mer överlagda, pragmatiska uttrycken som barnen kanske använder sig av för att tvinga fram en reaktion eller en respons från omgivningen. Den pragmatiska sidan av känslouttrycken förändras även över tiden: små barn gråter ganska ofta och det är inte så problematiskt för dem att använda sig av torrgråt för att få föräldrarna att göra vissa saker. Anledningen till att detta beteende så småningom upphör är för att föräldrarna genomskådar den fejkade gråten och slutar bry sig. Det är en del av uppfostringsprocessen, att bli tillsagd att sluta gråta eller slåss och istället tala om vad man är ledsen eller arg över. Det är därför viktigt att man inte ser på känslouttryck som antingen något medfött eller som en social konstruktion, utan som både och. Känslouttryck kan formas på olika sätt beroende på vilken kultur du är född i – ett exempel är Japan, där det inte är accepterat att visa aggressivitet: det betyder förstås inte att barnen där är mindre arga än andra barn, utan enbart att de från tidig ålder har fått lära sig att det inte är acceptabelt att ge uttryck för den känslan. Föräldrarnas roll har stor betydelse i det här sammanhanget, man brukar säga att socialisering är en implicit process, men för barnens del är det här något ytterst explicit: ”Nu ska du säga tack” och andra uttalanden av samma slag visar hela tiden hur barnet förväntas bete sig. Det är något som jag tycker vore intressant att forska vidare på: vad är det egentligen vi vuxna säger till våra barn, och vad får det för konsekvenser?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag förvånades över vissa former av känslouttryck (som jag i och för sig kände igen), men som jag inte hade haft namn på tidigare. Jag blev också överraskad av att när föräldrar blandar sig i barnens konflikter så blir situationen oftast bara mer problematisk (eftersom de ofta inte var insatta i bakgrunden till bråket). Barnen i studien löste egentligen konflikter bättre själva: tillrättavisades fel barn av en vuxen försökte ofta den skyldige ställa saker och ting till rätta på egen hand (barn har vid en ganska tidig ålder en insikt om vad som är rätt och fel). En annan upptäckt som förvånade var att när föräldrar tillrättavisar ett barn leder det ofta till att de andra barnen tar det som ett fritt fram att ge sig på den skyldige. De vuxna ser en tillrättavisning av ett barn som bråkar som en handling å det utsatta barnets vägnar: de träder helt enkelt istället för det barn som har råkat illa ut och för det barnets talan, och därmed är saken – ur deras synvinkel – utagerad. Men så ser inte barnen på det, de uppfattar istället tillrättavisningen som en bekräftelse på att det nu är helt legitimt att bestraffa syndaren i fråga ännu mer. Att tillrättavisningar kan uppfattas på det här sättet av barn är en insikt som jag tror att många vuxna kan dra nytta av.
– Att studera just syskongrupper var intressant på många sätt: det fanns en stor lojalitet mellan syskonen som åtföljdes av en viss ambivalens – man kan klappa i ena sekunden för att nypa till i nästa. Det är också väldigt kul att se föräldrarnas ganska subtila sätt att informera barnen om vad som är rätt och fel: en liten flicka på fem år stoppade till exempel upp en penna i näsan och låtsades att det var snor, vilket föräldrarna helst inte ville låtsas om (föräldrarna ville inte prata kroppsfunktioner överhuvudtaget). Den subtila taktiken blir då att vända sig bort, ignorera, säga sluta eller använda andra skamframkallande uttryck för att få barnet att förstå att deras beteende inte är uppskattat. Överhuvudtaget använder sig föräldrar i stor utsträckning av beröm eller skamframkallande uttryck för att visa barnen vad som är okej och vad som inte är det, vilket är ett sätt att jobba med barnens egna inneboende känslor för att få dem att förstå vad de ska göra eller inte göra.

Vem har nytta av dina resultat?

– Föräldrar, förskolepersonal och forskare – det här är ett ganska nytt forskningsfält i den akademiska världen. Alla som arbetar med barn eller som har egna. Jag tror också att resultaten kan vara av intresse för pedagoger i grundskolan, eftersom det ger en inblick i hur själva startprocessen för barns känslouttryck och socialisering ser ut.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan leda till en ökad medvetenhet om vilka faktorer som är inblandade i barns känslouttryck, att de leder till en förståelse för skillnaden mellan spontana uttryck och mer pragmatiska sådana. Studien i sig är problematiserande, så syftet med avhandlingen är inte att tala om hur saker och ting är, utan snarare att visa på olika processer.

Hedda Lovén