Barn är inte så mediekompetenta som alla tror

Hur blev du intresserad av ämnet?

– 2002 var jag och lyssnade på en föreläsning om vad barn och unga gör på nätet, och i den efterföljande diskussionen uttryckte den vuxna publiken en hel del oro kring det här med internet. Det var uppenbart att de vuxna hade en föreställning om att internet var farligt och riskfyllt på olika sätt, vilket fick mig att fundera på hur barn och unga såg på det här.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen handlar om barn och ungas sociala samspel online kring frågor som rör kön och sexualitet. Vilka föreställningar, idéer, normer och värderingar om tjejer och killar, kön och sexualitet är det som framträder och blir till olika sanningar i den digitala miljön? I studien följer jag samtalen som förs mellan barn och unga i åldern 12-15 år på sajten Lunarstorm, mer specifikt i diskussionsforumen tjejer/killar, killar/tjejer och sexualitet/rådgivning. Min närvaro har varit dold för dem som har befunnit sig i diskussionsforumen, däremot har jag kunnat se ålder och kön på besökarna (eftersom det är något man uppger när man registrerar sig som en användare på Lunarstorm). Jag kan förstås inte knyta virtuella personer till fysiska personer, så jag kan inte säkert veta vem det är jag har lyssnat på i diskussionsforumen, däremot så kan jag se att när en trettonåring ställer en fråga så får han eller hon ett svar som är relaterat både till den ålder och det kön som personen utger sig för att vara.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– När det gäller samtal kring kön visar avhandlingen att det finns ett behov hos barn och unga att prata om hur man ska vara som tjej respektive kille. Å ena sidan så accepterar ungdomarna normativa könskonstruktioner, å andra sidan så vänder de sig också mot dem och ifrågasätter vad det egentligen innebär att vara tjej eller kille. Online finns det ofta, till skillnad mot den egna kamratgruppen, en större bredd på människorna man diskuterar med, vilket ger en bredare kulturell förståelse för hur kön konstrueras. När det gäller samtalen kring sexualitet så visar avhandlingen att den finns en tydlig skillnad mellan flickor och pojkar både när det gäller föreställningar och handlingsutrymme. För tjejers del handlar sexualitet i stor utsträckning om en risk som de måste förhålla sig till. Killarna hade däremot inte risk som en ingång i samtalen om sexualitet, utan var ganska öppet nyfikna och ställde mycket praktiska frågor. Bemötandet från de vuxna skilde sig också åt: gentemot flickorna så pratade de vuxna ofta om risk, men gentemot pojkarna så var det inte aktuellt, utan där handlade samtalen snarare om att uppmuntra. De vuxna förmedlade helt enkelt ett annat förhållningssätt kring sexualitet till pojkarna.
– Ett annat viktigt resultat är att många av barnen i närliggande åldrar samspelar utifrån sitt kulturella nu, det vill säga var man befinner sig i nuet – kamratgruppen och de värderingar och normer som finns där. Vuxna för å sin sida in idéer och föreställningar om barn ur en mer historisk kontext i samtalet, där de inte förhåller sig till var barnet är just nu eller vilket handlingsutrymme de har på grund av att de är just barn. De har på ett sätt föreställningar om barn och vad barn ska vara som inte riktigt är uppdaterade utifrån den värld som barnen lever i idag: det finns med andra ord ett glapp mellan vuxnas föreställningar om barn och barns egna föreställningar om sig själva. Det här glappet blir mycket tydligare online, eftersom de här föreställningarna kolliderar på ett helt annat sätt än tidigare – i många andra miljöer där barn och vuxna möts är den vuxne ofta auktoritär, men den auktoriteten är inte lika stark online, vilket ger barnen ett lite större spelutrymme. Det kan både vara till fördel och nackdel: ibland möts till exempel inte barnens frågor eftersom de vuxna svarar utifrån sina egna föreställningar om vem man är i just den åldern, eller var barn har för handlingsutrymme eller rättigheter överhuvudtaget. Det kan bli en begränsning när idéerna ett barn har inte möts utifrån den egna världsbilden. Men givetvis kan det också vara en fördel för barn och unga att stöta på andra perspektiv än det egna. Avhandlingen visar att när barn och unga samspelar med varandra så blir det mer lekfullt: de kan fritt prova olika föreställningar utan rädsla för att de ska värderas. När vuxna lägger sig i samtalet så framkommer andra föreställningar, det är tydligt att samspelet tar sig olika uttryck beroende på vilka som deltar.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Den kunskap som barn och unga sitter inne på, till exempel när de gäller sexualitet. Där kom mina föreställningar om vad barn är och kan på skam! Det fick mig att inse att barn tar in det som finns i samhället i mycket större utsträckning än vi tror, och utifrån det skapar de sedan sina egna kunskapskonstruktioner– vilket inte nödvändigtvis behöver stämma överens med de vuxnas. Jag förvånades också över att diskussionen kring kön var ganska stereotyp: det är tydligt att man söker någon form av ideal, en fast norm som man kan förhålla sig till – osäkerheten kring de här frågorna blev väldigt tydlig. Jag förvånades också över att tjejer och killar besvarades så olika av vuxna när de ställde frågor kring sexualitet: att tjejer fortfarande görs ansvariga för både sitt eget och killens sexuella beteende, det trodde jag nog att vi skulle ha kommit bort från.

Vem har nytta av dina resultat?

– Föräldrar och andra vuxna som på olika sätt möter barn och unga. Avhandlingen ger inte bara en inblick i hur barn och unga samspelar med varandra, men också i hur vuxna möter barn – och där finns det mycket att reflektera över. Tittar man på den generella diskussionen kring barn och media så finns det två infallsvinklar: att nya medier är riskfyllt för barn och unga som måste skyddas, eller att barn och unga redan är kompetenta medieanvändare eftersom de har växt upp med den här tekniken. Ingen av de här perspektiven hjälper dock oss egentligen att förstå barn och ungas förhållningssätt till nya medier – många gånger är barn inte så oskuldsfulla som vi tror, men heller inte så mediekompetenta. Jag menar att vi måste titta på hur barn och unga använder media och skapa en annan komplexitet kring hur vi som vuxna ska möta dem. Barn har större tillgång till vuxenvärlden idag på grund av internet, och det måste vuxna kunna bemöta istället för att lägga locket på, förbjuda eller låtsas som att det inte existerar. Hjälp barnen att reflektera kring det de möter och ge dem egna verktyg för att förhålla sig till det som sker på internet – utan att utgå från att de redan är mediekompetenta.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att avhandlingen kan ge en inblick i hur barn och unga förhåller sig till sin verklighet – till sitt kulturella nu. Jag hoppas att skolan kan dra nytta av insikten och förståelsen för att barn och unga vet ganska mycket om sin samtid utifrån vad de plockar upp online, och att man som lärare måste kunna förhålla sig till det i mötet med sina elever. Barn har kunskap som vuxna måste förhålla sig till, men barn behöver också vuxnas hjälp med att förhålla sig till den kunskap som de själva har samlat på sig.

Hedda Lovén