Medborgeri kräver ett livslångt lärande

Hur blev du intresserad av ämnet?

– I början var jag intresserad av att skriva om social ordning, hur man organiserar sig och hur samhällets strukturer ser ut – jag tänkte att det var viktigt att lära sig hur kommun och stat är uppbyggt. Men när jag skrev uppsats om hur folkrörelsen beskrevs i samhällskunskapsböcker så skiftade mitt intresse: jag märkte nämligen att folkrörelsen genomgående beskrevs som aktiva människor i någon slags imperfekt, folk var aktiva ”förr”, men idag behövs inte samma aktivitet, idag räcker det med att gå och rösta. Det fick mig att börja fundera på om det verkligen stämde att inget förändringsarbete behövs, att det räcker med bara uppehållande. Vad är i så fall en medborgerlig handling idag?

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur man uppfattar sig själv som medborgare och vad man betraktar som en medborgerlig handling: är det enbart att gå och rösta eller kan det även vara att föra en dialog med andra människor, bilda sig en uppfattning eller att gå ihop i grupper för att samarbeta? Jag utgår från en teori som skiljer mellan privat och offentlig sfär, det vill säga jag skiljer mellan människan i den privata sfären och människan i den offentliga sfären, där den senare skulle kunna ta en medborgarroll. Medborgarrollen uppstår först när man i en offentlig sfär går från ett privat intresse till ett gruppintresse, det vill säga något som rör det gemensammas bästa. Det är i den övergången som människor har möjlighet att ta en medborgarroll, och där ville jag ta reda på vilken roll skolan – eller i mitt fall folkbildningen – kan få. Avhandlingens empiriska material bygger på intervjuer med ett antal människor om vad de har för uppfattningar när det gäller att vara eller agera som medborgare. Utöver dessa intervjuer har jag gjort observationer på en folkhögskola och inom olika studiecirklar samt analyserat rapporter från europeiska projekt som folkhögskolor och studieförbund har deltagit i. Som utgångspunkt i analysen har jag använt mig av begreppen privat/offentlig samt individ/kollektiv för att analysera spår av vad som uppfattas som en medborgerlig handling.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det finns vissa likheter mellan vad intervjupersonerna berättade om och det jag såg när jag besökte den pedagogiska verksamheten i folkhögskola och studieförbund: nämligen att man i talet hela tiden återkom till vardagen och den lokala offentligheten. Ett fysiskt rum som egentligen är privat kan ju omvandlas till offentligt beroende på vad som tilldrar sig där. I studien fanns dock den offentlighet man använde sig av fysiskt mer eller mindre i lokala platser som föreningslokaler, bibliotek eller kaféer. De personer jag intervjuade talade mest om familjen som utgångspunkt för en medborgerlig handling. En del beskrev det som lätt att delta i diskussioner och försöka påverka genom att nå tjänstemän och politiker, andra uppfattade det som svårare. Språket kan vara en barriär, men även att rent fysiskt ta sig till en viss offentlighet som är belägen på en särskild plats. Utgångspunkten för att påverka var hela tiden den lokala och vardagen, det var sällan man talade i termer av nationens bästa eller liknande.
– När det gäller de europeiska projekten så tycker jag att det är intressant att författarna till rapporterna tvingades fundera på medborgerlighet ur ett annat perspektiv: man fick sätta sin egen vardag i relation till människor i Europa, eftersom de var de tänkta läsarna. Författarna försökte berätta lite om sig själv och samtidigt förhålla sig till vad den andre skulle kunna förstå, det blev en annan interaktion eftersom de började göra jämförelser mellan sig själva och läsaren. Den nya europeiska offentligheten blev ett tillfälle att omdefiniera sig själv.
– En första slutsats från avhandlingen är att centrala utgångspunkter för personerna i studien när det kommer till medborgerliga handlingar är vardagen och det lokala. Det får i sin tur betydelse för de fyra centrala begrepp som jag använder mig av i analysen (privat/offentlig samt individ/kollektiv): det blir nämligen mer öppet vad begreppet medborgare egentligen innebär. Nästa slutsats blir att om begreppet är så öppet, borde det rimligen vara viktigt att veta vad en medborgare kan vara. Jag tänker inte bara på studerande inom folkbildningen eller elever i skolan, utan också på styrelser och övrig personal inom pedagogisk verksamhet. Inom utbildningen kan styrelsen ha en uppfattning om vad medborgerlig bildning innebär, medan de studerande och lärarna kan ha en annan – och vad blir det för dold dagordning inom undervisningen då? Den tredje slutsatsen rör själva innehållet i att vara medborgare, där man inom den pedagogiska praktiken skiljer mellan att diskutera och agera – medborgerliga handlingar förläggs utanför den pedagogiska verksamheten. Men diskussioner i den pedagogiska verksamheten bör kunna röra handlingar även utanför den pedagogiska praktiken, då det ger de studerande en likartad medborgarroll: samtliga deltagande kan få berätta om sina medborgerliga aktiviteter, vilket skapar ett mer jämlikt samtal inom gruppen och återför deras medborgeri till den pedagogiska praktiken. Att välja att koordinera en medborgerlig handling inom den pedagogiska praktiken, till exempel genom att skriva en insändare till en tidning, är mer problematiskt, inte minst ur betygssynpunkt, men även för att man kanske inte har lust att delta i en viss aktion. Det är dock inte omöjligt, och huvudsaken bör vara att man åtminstone diskuterar det: ta till exempel protesten i kungsträdgården mot gatuvåldet. Är det en handling som skolan bör koordinera, och är det överhuvudtaget en medborgerlig handling eller uttryck för något annat – exempelvis empati?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag hade inte trott att den estetiska kursen inom folkhögskolan skulle behandla sådana här samhällsaspekter, men de kom faktiskt in på det genom att de diskuterade hur design hade använts när man byggde upp folkhemmet på 80-talet. En annan överraskning var en studiecirkel med äldre personer som diskuterade hälsa: de koordinerade faktiskt en medborgerlig handling genom att tillsammans besöka en politiker.

Vem har nytta av dina resultat?

– Medborgeri är något som följer oss under hela livet, och i takt med att både människor och samhället förändras så krävs ett ständigt lärande kring vad det innebär att vara medborgare och utföra medborgerliga handlingar. Därför tror jag att resultaten kan vara till nytta för alla som är intresserade av det livslånga och livsvida lärandet. Dessutom tror jag att man måste fråga sig vilka lärmiljöer som erbjuds för detta, och därmed blir resultaten även intressanta för beslutsfattare och personer som genomför pedagogisk verksamhet. Slutligen bör fler styrelser ta till sig av resultaten och bli mer delaktiga i dialogen om vilken medborgerlig dagordning som erbjuds i verksamheten.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– När kom en styrelseledamot och diskuterade medborgerliga handlingar med studenter senast? Både folkhögskola, studieförbund och den formella skolan har styrelser idag, och jag tror att det är viktigt att skapa kontakter med beslutsfattarna och prata om vilka medborgerliga handlingar som uppmuntras eller inte uppmuntras. Vad finns det för dagordning, och är vi överens om den? Hur mycket olikhet kan man tolerera? Jag tror att det är jätteviktiga frågor att diskutera, men jag tror också att det är viktigt att få den där kontakten med beslutsfattarna, så att de inte framstår som tillfälliga okända gäster från kommunen utan att man ser dem för vad de faktiskt är: personer som verkligen beslutar över verksamheten.

Hedda Lovén