Ungdomar bättre läsare än tidigare forskning visat

Artonåringar som ingick i en ny studie visade sig vara kompetenta läsare med en positiv inställning till litteratur, även om de inte läser så ofta. Olle Nordbergs avhandling vänder upp och ner på den vedertagna bilden att ungdomar är dåliga på att läsa skönlitteratur.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare och gymnasielektor i svenska i grunden och har jobbat med unga och litteratur sedan början av 2000-talet. Det framstår ofta i den allmänna debatten att ungdomar inte kan läsa skönlitteratur. Jag kände inte igen mig i den bilden eftersom jag har sett en stor potential när det gäller ungdomars läsning. När de påbörjades ett stort projekt om läsundersökningar på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet fick jag möjlighet att vara med.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om artonåringars läsning av skönlitteratur i den digitala tiden. Jag har undersökt deras inställning till läsning och deras kompetens. Avhandlingen består av tre olika undersökningar som belyser de här frågorna ur olika vinklar. I den första studien har jag tittat på nationella prov i svenska från 2002, då temat var läsning. Där fick eleverna berätta om sin egen läsning och om starka läsupplevelser. Sedan gjorde jag om samma uppgift med en klass 2012 – på andra sidan det digitala genomslaget. Jag har även gjort fokusgruppsintervjuer för att dyka ner djupare i några frågor från de två första studierna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett tydligt resultat från den första studien är att ungdomar tycks ha andra motiv för att läsa år 2012 jämfört med år 2002. I undersökningen från år 2012 framkommer det att de framför allt läser för att slappna av och koppla bort. Ungdomarna från år 2002 anger också avkoppling som ett motiv, men även att utvecklas som människa, vidga perspektiven och lära sig av andras situationer. Gemensamt för båda grupperna är att de är positiva till läsning.

– I en andra undersökning med samma ungdomar från år 2012 fick de läsa en novell och svara på frågor kring medievanor och läsning av skönlitteratur. Resultatet visar att de är positiva till att läsa böcker men att de inte läser så ofta. Det kan alltså vara fel att dra slutsatsen att ungdomar inte gillar att läsa bara för att de inte läser så ofta. Något annat som framkom är att de inte räknar läsningen i skolan – de kan ange att de inte har läst på hela dagen trots att de har läst olika texter i skolan.

– När det gäller läsningen av novellen gör ungdomarna bra och tänkvärda tolkningar – de visar sig ha en litterär kompetens när de väl får möta en text. Den bild som ofta målas upp inom forskningen är att ungdomsläsare är subjektiva och grunda och att de helst sysslar med nöjesmässig läsning. Men i min undersökning framstår de tvärtemot som kompetenta läsare. De verkar också dela upp skolläsning och fritidsläsning, vilket inte alltid framgått i andra undersökningar. Det är också tydligt att ungdomarna delar upp den digitala och den litterära läsningen. När det gäller läsning av fiktionslitteratur föredrar de med stor samstämmighet en fysisk bok, inte en skärm.

– I den första undersökningen fick ungdomarna ge exempel på starka läsupplevelser. Där kunde jag se en stor skillnad med undersökningen från år 2012 – där eleverna var präglade av fantasy, i synnerhet Harry Potter. År 2002 finns det inga fantasy-exempel alls. Något annat som framkommer är att eleverna beskriver läsupplevelsen som speciell, även om de inte läser så ofta. De är helt på det klara med att läsning ger något annat i deras inre medvetande än att konsumera fiktion på annat sätt. De uppger att det händer något i dem när de läser, de måste skapa sig egna bilder, något som de får serverat när de exempelvis ser på film. Att de lyfter fram läsning som något speciellt kan man ta fasta på som argument för läsning i litteraturundervisningen. Ett annat viktigt resultat är vikten av att ungdomarna ser sig själva som läsande personer. Om ungdomar får en bild av att deras läsning och deras tolkningar av text räknas så kan det leda till ett mer utvecklande inlärningsklimat i skolan.

– Sammanfattningsvis kan man säga att min avhandling ger en mer positiv bild av ungdomars läsning än exempelvis Pisa och annan litteraturdidaktisk läsforskning. I Pisa är det mycket faktatexter och man drar ofta slutsatsen att ett dåligt resultat i Pisa handlar om att ungdomar är dåliga på att läsa skönlitterära texter – men det är inte skönlitterär läskompetens som Pisa mäter.

Vad överraskade dig?

– Att mina resultat inte stämmer överens med den vedertagna bilden av ungdomars läsning – som att de endast är nöjesläsare, att de inte förstår fiktion och att de har svårt att se skillnaden mellan författarens eget liv och texten. De är bättre på att läsa än vad folk tror.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas i första hand kunna nå ut till verksamma lärare i gymnasieskolan. Avhandlingen har ett avslutande didaktiskt kapitel som sätter de empiriska resultaten i ett litteraturdidaktiskt sammanhang och diskuterar utmaningar och möjligheter för svensklärare.

Åsa Lasson