Eleverna lämnas ensamma med de sanna historierna

Hur blev du intresserad av ämnet?

– I grunden är jag gymnasielärare i svenska och media och mitt intresse är sprunget ur min licentiatavhandling Medier och identitet. I det arbetet följde jag en klass under deras första år på gymnasiet och det framkom tydligt att ungdomarna har ett intresse för ”sanna historier” och ”dokumentära romaner”. Det låg utanför syftet i den studien, men när eleverna sedan skulle läsa Thérèse Raquin av Émile Zola (och om realismen som epok) i svenskundervisningen, tyckte jag det var spännande att gå vidare och studera deras reaktioner. Jag följde då samma klass fram till studenten. Jag tänkte mig att det fanns kopplingar i realismen som kunde fånga deras intresse – men det visade sig vara tvärt om: texten framstod för många ungdomar som orealistisk.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen tar avstamp i elevernas läsning av Thérèse Raquin och deras mottagande av den. Det arbetet följdes av klassrumsobservationer och gruppintervjuer med ungdomarna om samtidslitteratur med anspråk på realism, eller faktionslitteratur (en blandning av fakta och fiktion) som jag kallar den i avhandlingen. Ungdomarna fick ge exempel på olika böcker som enligt dem är goda exempel på ”sanna historier” och här visade det sig att faktionslitteraturen inte kan knytas till en specifik genre. Jag har valt ut fyra böcker vars omslag och förord jag har analyserat för att se hur de styr in ungdomarnas läsning till faktaläsning. Det handlar om: Liza Marklunds Gömda, Pojken som kallades Det av Dave Pelzer, Hedersmordet på Pela av Lena Katarina Swanberg och Hon går genom tavlan ut ur bilden av Johanna Nilsson.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag ställde mig frågan vad det är som gör att traditionell realism inte når fram till ungdomar idag trots att de har ett tydligt autenticitetskrav på litteratur, och kom i min analys av Zolas roman fram till att intresset för boken, och upplevelsen av realism, förhindras av författarens narrativa strategier. Faktionslitteraturen är vanligt förekommande i gymnasieskolan för att främja lustläsningen hos ungdomar – men jag menar att den sällan blir föremål för någon egentlig undervisning: ungdomarna läser var sin bok, inte i helklass, och de får dra sina egna slutsatser – vilket inte är så lyckat. Skolorna köper ofta in de billigare pocketutgåvorna utan större reflektion, och i klassrummen presenteras böckerna ofta som självbiografiska vilket får till följd att ungdomarna ser böckerna som en fördjupning av en samtidsproblematik. Jag menar inte att man ska rensa ut de här böckerna ur skolförråden men de läses med fördel i helklass så att eleverna får nöta sanningarna mot varandra, och diskutera vilken typ av sanningar som är möjliga att leverera i litteratur, och i medier i stort. Böckerna lämpar sig även väl för den mediekritiska granskningen som ingår i svenskämnet, och särskilt pocketomslagen är suveräna att jobba med för att göra en mediekritisk analys – vad man lovas och vad man serveras. Det är inte bara gymnasieungdomar som är intresserade av de ”sanna historierna”, intresset för dem följer pockettoppen och böckerna saluförs som ”dokumentära romaner” eller som ”sanna historier” och man läser dem som självbiografier – men det står ofta en författare emellan. Ta exempelvis Johanna Nilssons bok Hon går genom tavlan, som när den kom ut var en roman utan sanningsanspråk men ungdomarna i studien läste den som en självbiografisk bok och jag undrade varför. När författaren debuterade gjordes ett författarporträtt där hon berättade att historien innehåller ”korn av sanning”, men inte mer än så. Till pocketutgåvan hade förlaget gjort ett nytt författarporträtt av Johanna Nilsson där hon plötsligt gör ett absolut sanningsanspråk på boken och på omslaget har man tagit bort beteckningen roman. I en jämförelse mellan originalutgåvor och pocketutgåvor av de böcker jag analyserat kunde jag se att sanningsanspråken har stärkts över tid i samtliga fall.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, den glidning som har skett angående etiska spörsmål mellan författare och journalister – det är många journalister som tar på sig att skriva med skönlitterära grepp vilket gör det omöjligt för läsaren att läsa texten som annat än fakta. Det pågår ingen diskussion om vad den här typen av litteratur ska fylla för funktion och läsaren får inga verktyg till hur man ska förhålla sig kritiskt till den. Annan litteraturdidaktisk forskning har visat att de här böckerna presenteras på ett oreflekterat sätt för ungdomarna – de köper baksidestexterna rakt av och får uppfattningen att det är något som har hänt i verkligheten. Många svensklärare är kanske inte lika insatta i samtidslitteraturen och de har inte heller så stora möjligheter att fortbilda sig inom ämnet. Jag ingår även i ett annat projekt om skönlitteratur som jag kan stödja mig på, där vi har gjort en enkät på sju lärosäten bland blivande svensklärare och deras förhållningssätt till litteratur. När vi bad dem ge förslag på böcker som har skakat om dem visade det sig att det var samma böcker som gymnasieungdomarna i min studie lyfter fram. De blivande lärarnas litteraturintresse följer med andra ord även det pockettoppen – och det finns all anledning att lyfta fram det här för diskussion i lärarutbildningen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare och alla som har en kulturförmedlande funktion i samhället – som bibliotekarier och bokförlag som tycks ha fastnat i samma spår när det gäller faktionslitteraturen. Till och med omslagen ger en dokumentär prägel: ofta pryds de av nära ansiktsbilder som är beskurna och suddiga och som ger ett intryck av att det är amatörfotografer som har fotograferat.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag har mött ett stort intresse hos svensklärare, jag kan tänka mig att de äldre lärarna inte har den här typen av litteratur på sitt nattduksbord, och jag kommer att hålla fortbildningskurser för lärare under våren. Jag hoppas att min avhandling även ska väcka lärarutbildningarnas intresse. Jag upplever att det pågår en strid om hur man ser på förhållandet mellan litteratur och medier: men jag vill istället se dem som integrerade i ett och samma system – det tar inte lång tid innan det som slår igenom i bildmedier återspeglas i litteraturen. Skolan måste, inom ramen för litteraturundervisningen, skapa ett mediekritiskt förhållningssätt hos ungdomarna. De måste få diskutera begrepp som kunskap, sanning, verklighet och realism – vi får inte lämna ungdomarna ensamma med de här berättelserna.

Åsa Larsson