Hoppa till sidinnehåll
Intervju

Lärandets smärtpunkt: att sätta sig själv på spel

Publicerad:2008-04-18
Uppdaterad:2012-04-16
Ebba Reinolf
Skribent:Ebba Reinolf

Genom att använda motspråk, det vill säga att utmana och provocera individens själv- och omvärldsförståelse, kan vi överskrida gränser och få syn på oss själva och våra förgivettaganden säger forskaren Birgitta E. Gustafsson. Att göra det innebär samtidigt ett omprövande av tidigare kunskap, och däri ligger själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Under hela min lärargärning (vilket hittills omfattar 22 år inom grundskola, lärarutbildning och som lärarfortbildare) har jag varit intresserad av hur undervisning kan beröra och drabba, hur man kan få elever att ta ställning och uttrycka sina åsikter. Själva frågan och mitt sätt att se på undervisningen hade jag med mig från yrkeslivet in i avhandlingsarbetet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande: den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär sig mer och mer om något (ungefär som när man lär sig många glosor för att bli bättre på engelska), men det innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat något i sin föreställning. Det andra sättet innebär att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare säkert känner till, men jag menar att det är ett område som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande. Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden. När något stöter emot den egna föreställningsvärlden kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande och gör uppror mot etablerade föreställningar – men även pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.
– Avhandlingen bygger på iakttagelser från två olika arenor: den första arenan handlar om en grupp lärare som får tillfälle att ta med sina elever på en teaterföreställning (varefter lärarna intervjuades om sina erfarenheter), den andra arenan handlar om pedagogiskt verksamma som under ett år läser en kurs i kulturpedagogik. Deltagarna i de här två olika arenorna möter provokation utifrån skilda villkor: teaterbesöket utgörs bara av ett enda tillfälle, medan kursdeltagarna utsätts för provokation under ett helt år. Arenorna skiljer sig alltså åt i förhållande till tid, antal konfrontationer och deltagarnas möjlighet att vara reflekterande och kritiska (kursdeltagarna har till exempel lagt ett avstånd mellan sig själva och sin pedagogiska praktik, medan de pedagoger som besöker teatern gör det som en del av sin verksamhet).

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– När det gäller den första arenan så fanns det två dominerande sätt att tala om teatern, men det som framträdde tydligast var att lärarna var fångade i någon sorts skolmässighet när de skulle diskutera teaterns betydelse. Lärarnas fokus låg på hur teaterbesöket skulle kunna omvandlas till något som kunde användas i klassrummet, men på deras tal märktes att teatern egentligen främst störde det man höll på med – man kunde inte riktigt släppa vardagen för det teatern gav. Det fanns inte något givet tolkningsmönster hos lärarna, och eftersom man inte visste vad man skulle göra med upplevelsen när man väl var tillbaka i klassrummet så skapade det både en osäkerhet och en ambivalens. I den situationen har man två valmöjligheter: antingen kan pedagogen omorientera sig och välja att överskrida en gräns genom att gå utanför det man brukar göra eller det man höll på med just då, eller så tar man ett steg tillbaka och ser hinder. Väljer man det senare, vilket flera av pedagogerna gjorde, så förstärker man gränserna och det ”skolmässiga”: att teatern kom i fel tid, att den inte är en del av verkligheten eller att barnen var för små för att förstå symboliken.
– I den andra arenan blev deltagarna provocerade på ett annat sätt, men även om det på ytan kan verka som att de här två arenorna var ganska olika så var de väldigt lika på ett djupare plan. Det handlar trots allt om pedagogiska praktiker, och det handlar om pedagogiska processer där konfrontationen är i fokus och där tolkningsmönstren inte är givna. Deltagarna i bägge arenor utsätts för en provokation kring vad det innebär att vara lärare och pedagogiskt verksam. Samtliga deltagare på kursen var pedagogiskt verksamma, så de ingick i samma pedagogiska rum – och där finns mycket koder och outtalade gränser för vad man får och inte får göra. Trots det så valde kursdeltagarna att i huvudsak gå in i provokationen och överskrida gränser istället för att fly undan, vilket teaterbesökarna överlag gjorde.
– Avhandlingen visar att det finns ett mönster i deltagarnas agerande när de ställs inför ett motspråk. Vid en konfrontation av det här slaget blir det nämligen ett brott mellan olika föreställningsvärldar, och då visade sig tre olika strategier: man kunde välja att gå in i (det vill säga man var beredd att ompröva och förändra sin föreställning), stanna kvar (det vill säga det man möter passar redan in i den föreställning man har och då förändras egentligen ingenting) eller fly undan (det vill säga det man möter passar inte in, det är fel tidpunkt eller man väljer helt enkelt att se bort). Att gå in i en situation kan innebära ett omprövande av tidigare kunskap – och det är det jag syftar på i titeln, att man hamnar i en situation där man måste sätta sig själv på spel. Man talar ofta ganska slentrianmässigt om att all utbildning ska utmana och förändra – och får det att låta som något ganska enkelt – men jag kan tvärtom se att det är en oerhört svår process. Vad en utmaning av det här slaget leder till, kan vi som lärare aldrig veta: även om ambitionen är att utmana eller konfrontera alla elevers bild av sig själva och omvärlden, så är det inte säkert att eleven väljer att gå in i det och ompröva sig själv – dessutom kan vi aldrig på förhand veta vad som utgör motspråk för den enskilde individen Ska vi då ägna oss åt motspråk överhuvudtaget? Absolut, för motspråk har betydelse! Genom avhandlingen visar jag att när motspråk stöter emot individens föreställningsvärld så kan den bryta ordningen, fängelset man är fast i, fördomen – och då kan det glimma till. Motspråk vill utmana till gränsöverskridande, till att möta sig själv på ett annat ställe. Men just däri ligger även själva smärtpunkten: att sätta sig själv på spel. Jag skulle dessutom vilja hävda att motspråket är extra viktigt i ett utbildningssammanhang, just för att vi hela tiden måste utmana det meningsskapande som sker i vår vardag och som annars kan komma att bestå av en massa fördomar och förgivettaganden. Det är svårt, men för den sakens skull kan vi inte låta bli. Elever kan inte bara lära sig fakta om nazismen, de måste också utmana sina föreställningar om den. Ytterst handlar det om att skapa ett dialektiskt spel mellan de två sätten att se på utbildning och lärande (det bekräftande och utmanande), så att det ena inte tillåts dominera: det är lite det som har skett idag, i och med att fokus hela tiden ligger på det mätbara (det vill säga den bekräftande synen).

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– När det gällde teaterbesöket så intervjuade jag både förskollärare och grundskollärare som hade fått möjlighet att göra det här tillsammans med sina elever, men det som förvånade mig var att de svarade så lika – och att man var så fångad i det skolmässiga. När det gäller kursdeltagarna så förvånades jag över att de var så beredda att bli utmanade till självreflektion kring vad det innebar att vara pedagogiskt verksam. Pedagogerna som provocerades genom teaterbesöket valde i huvudsak att fly, medan kursdeltagarna överlag valde att gå in i situationen, vilket visar att det går att skapa en undervisning där de studerande väljer att gå in i den här provokationen och sätta sig själva på spel.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärarutbildning och skola. Avhandlingen i sin helhet – inte bara slutsatserna utan även det teoretiska meningsrummet som jag har skapat – tror jag kan vara av värde för lärarutbildningen. Jag tror att det är viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen, men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning. Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste man själv få stöta på motspråk – annars kommer man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation, för det är ytterst det som läraryrket handlar om.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Som lärare måste man alltid fundera över vad, i det aktuella ämnet, som skulle kunna ha en utmanande potential. Vad skulle kunna utgöra motspråk för eleverna inom just detta – och för just den här elevgruppen? Det handlar förstås om att känna sin klass, för det går som sagt inte att säga vad som är motspråk för alla, enkla recept som ”se Shakespearepjäser” finns inte! Jag hoppas att jag har gett lärare ett språk för och konkreta bilder av när själv- och omvärldsförståelse utmanas. Avhandlingen kan ses som ett inlägg i den pedagogiska debatten: det här är absolut inte den lättaste vägen att gå, det kräver både mod att genomföra och en vilja att möta det osäkra och komplexa – dessutom krävs kontinuitet och envishet. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt, för kunskaps- och identitetsbildning kan inte separeras. Men om man ändå väljer att arbeta med motspråk så kommer det att påverka både innehåll och arbetssätt i klassrummet – och på sikt hela organisationen.

Hedda Lovén

Forskningsbevakningen presenteras i samarbete med

forskningsinstitutet Ifous

Läs mer
Stockholm

Undervisa i Artificiell intelligens

Välkommen till Skolportens konferens för dig som planerar att undervisa i det nya gymnasieämnet artificiell intelligens. Ta del av aktuell forskning som utgår från ämnets syftesbeskrivning, och få praktiska verktyg som hjälper dig att planera och genomföra kurserna. Innehållet är även intressant för dig som vill veta mer om AI i samband med undervisning generellt, samt för dig som undervisar inom vuxenutbildningen.
Läs mer & boka
Gy–Vux
3 okt

Högläsning i förskolan

I den här kursen med kursledare Ann S. Pihlgren får du handfast information om hur högläsningsstunderna kan bli så språkutvecklande som möjligt, och ett viktigt nav som förskolans undervisning kan kretsa runt. Flexibel start, kursintyg ingår och tillgång till kursen i sex månader. Pris 749 kr!
Mer info
Fsk
Dela via: 

Relaterade artiklar

Relaterat innehåll

Senaste magasinen

Läs mer

Nyhetsbrev