”Skolans ansvar slutar inte vid skolgårdsstaketet längre”
Artikel nr 2 2013: IKT på fritids – ett socialt och kulturellt fenomen
Stina Hedlund och Linnea Malmsten arbetar på Sågtorpsskolan i Nacka.
Vad som startade som ett IKT-projekt bland barnen på Sågstorpsskolans fritidshem växte snart till ett mycket större värdegrundsarbete. Hur är jag en bra kompis på nätet, och vad händer om jag berättar mitt riktiga namn?
– Barnen öppnade sig på ett sätt som vi inte hade trott, säger fritidspedagogen Linnea Malmsten.
När fritidspedagogerna Stina Hedlund och Linnea Malmsten startade ett IKT-projekt på Sågtorpsskolans fritids var tanken att barnen i årskurs 1-4 skulle få arbeta med olika filmprogram på skolans datorer. Men det visade sig snabbt att barnen mycket hellre ville spela online-spel som chattbaserade Movie Star Planet, eller Minecraft där man kan bygga upp sin egen värld och skapa egna ”gubbar”, så kallade avatarer. De ville också titta på olika populära Youtube-klipp, eller visa varandra saker de hittat på nätet.
– På skolan spelar man inte, men på fritids är det skillnad – det är barnens egna tid, och vi ville att barnen själva skulle kunna vara med och påverka sina aktiviteter på fritidsverksamheten, berättar Stina Hedlund.
– Därför lyssnade vi på dem och sa: Visa mig din datavärld så följer jag med och kollar, säger Linnea Malmsten.
De bägge pedagogerna utformade en aktivitet som de kallade IKT-fritids. Varje tillfälle med barnen startade med en fråga: ”Hur är jag en bra kompis på nätet”, ”Vad händer om jag berättar mitt riktiga namn” och ”Vad gör jag om någon är elak?”.
Nu har deras erfarenheter formulerats i utvecklingsartikeln ”IKT på fritidshemmet – ett socialt och kulturellt fenomen”. Den handlar om barns och ungdomars sociala kultur på internet, och behovet av vägledning från föräldrar, skola och fritidshem för att barnen ska lära sig att hantera och agera i den digitala världen.
Innan projektet startade hade Linnea Malmsten gjort en enkätundersökning bland de yngre eleverna i årskurs 1 och 2, och även skickat ut ett informationsbrev till föräldrarna för att de skulle förstå bakgrunden till aktiviteten.
– Vår tanke var att istället för att förbjuda nånting så ville vi delta. Det här är en stor del av deras värld, så gott som alla flickor i årskurs 3 spelar Movie Star Planet till exempel. Och om vi skulle förbjuda det så skulle vi inte kunna vara ett bollplank och stöd för barnen, säger Stina Hedlund.
Under IKT-aktiviteten började de bägge pedagogerna att spela med egna avatarer, och skapade nya kommunikationsvägar, och då hade barnen plötsligt en vuxen som de kunde prata med digitalt, berättar de. Vid ett tillfälle hade ett av barnen klätt sin avatardocka som ganska trasig, med bandage och sår på kroppen. Han skrev: ”Min morfar har dött och jag är ledsen.
– Han kände nog att det var skönt att bara skriva det till någon. Då bestämde vi en tid och möttes och pratade om det som hänt, och det räckte, säger Linnea Malmsten.
Vid ett annat tillfälle under IKT-fritidsaktiviteten var det en pojke i årskurs 2 som fick en grov sexuell invit när han satt och spelade ett online-spel på sin dator.
– Då valde han att räcka upp handen och be mig om hjälp. Jag frågade hur han ville att vi skulle lösa det. Om han och jag skulle lösa det, eller om vi skulle visa de andra barnen och lösa det tillsammans – och det ville han. Så vi kopplade upp hans dator till smartboarden och visade kommentaren som han hade fått, säger Linnea Malmsten.
Barnen diskuterade vad pojken skulle kunna göra, och började ge råd och tips till honom.
– Barnen öppnade sig på ett sätt som vi inte hade trott. De insåg att fler hade känt sig illa behandlade på nätet, och när fler barn började berätta så slutade de känna att de behövde skämmas, och den här pojken blev nästan stolt i stället. Då förstod man att det här är en del av deras vardag. Trakasserier och mobbning är en brottslig handling men det vet inte barnen, de bara klickar bort det, säger Linnea Malmsten.
– De säger inte heller till sina föräldrar när sådant händer, för barnen tror att de inte får spela det spelet igen, säger Stina Hedlund.
Den positiva effekten av IKT-aktiviteten var tydlig, tycker bägge pedagogerna. Konflikterna minskade när barnen fick sitta tillsammans och använda datorn som ett verktyg. Kompisrelationerna blev viktigare än att de fick spela på datorn.
Som pedagog behöver man finnas där barnen är – på internet – och vägleda och undervisa barnen, påpekar de. Det ingår även i både skolans och fritidshemmets uppdrag att arbeta förebyggande mot mobbning och trakasserier.
– Därför måste vi bli bättre på det. Krasst nog är det så att barnen själva är ansvariga för sitt eget datoranvändande, men vi vuxna behöver guida barnen och vara närvarande i deras utveckling av en virtuell, social kompetens, säger Linnea Malmsten.
För skolan har ett ansvar för vad som sker på nätet, och det som sker i den digitala världen är egentligen en förlängning av den fysiska världen:
– Skolans ansvar slutar inte vid skolgårdsstaketet längre.
Text & foto: Moa Duvarci Engman
Sidan publicerades 2013-03-28 11:12 av Moa Duvarci Engman
Sidan uppdaterades 2014-06-26 10:26 av Moa Duvarci Engman
