Svårt upptäcka distanselever i behov av stöd i vuxenutbildningen

Att identifiera elever i behov av anpassningar och stöd är särskilt svårt i vuxenutbildningens distansundervisning. Ansvaret ligger också hos eleverna själva, anser lärare. Detta framkommer i en utvecklingsartikel som specialpedagogen Anna Sjöstrand och processledaren Charlotta Rudstedt Szadaj på Centrum Vux i Haninge skrivit. 

Varför ville ni skriva en utvecklingsartikel?

– Vi upptäckte genom Ifous FoU-program Vuxenutbildning på distans att vi var intresserade av samma frågor som vi gärna ville undersöka djupare. Under projektet insåg vi också att det finns väldigt lite forskning om vuxenutbildning i allmänhet och om de frågor vi skrivit om i synnerhet.

Vad handlar artikeln om?

– Övergripande om hur lärare inom vuxenutbildning arbetar med anpassningar och stödfunktioner i distansundervisning, och hur de resonerar kring distanselever i behov av stöd. Distansundervisning består traditionellt enbart av digitala självstudier, utan någon fjärrundervisning, vilket innebär att lärare och elev aldrig träffas vare sig i realtid eller i verkliga livet.

– Frågor vi undersökt är hur lärare arbetar med anpassningar, hur de gör för att identifiera elever i behov av stöd, vilket ju är särskilt svårt i den här formen av undervisning. Artikeln bygger på tidigare forskning i ämnet samt fokusgruppintervjuer med sju lärare som arbetar med distansundervisning inom vuxenutbildningen.

Distansundervisning är särskilt komplext för lärare, i synnerhet när det kommer till anpassningar. Att bygga relationer med eleverna är därför ett jätteviktigt arbete.

Vilka resultat har ni sett?

– Våra resultat visar att distansundervisning är särskilt komplext för lärare, i synnerhet när det kommer till anpassningar. Lärarna i fokusgruppen betonar vikten av att i ett tidigt skede identifiera de elever som är i behov av stöd. Att bygga relationer med eleverna är därför ett jätteviktigt arbete. Även om huvudansvaret ligger på lärarna menar de att ansvaret också måste tas av eleverna själva. Om eleverna inte berättar att de är i behov av stöd blir det annars väldigt svårt för lärarna att upptäcka.

– Det här är ett dilemma, för det är inte givet att eleverna själva vare sig förstår eller vill berätta om stödbehovet. En fråga som även diskuterades var vem som väljer att studera på distans? Är det självgående elever eller kanske lika ofta dem som har dåliga erfarenheter av tidigare skolgång? De verktyg som lärarna framför allt arbetar med är extra handledning, god struktur,  ochanvändning av stödfunktioner ochmedveten publicering av uppgifter på lärplattformen, tydliga instruktioner och individuella provlösningar.

– Ytterligare en faktor som försvårar arbetet med anpassningar är att få lärare arbetar enbart med distansundervisning, och undervisningsformen behandlas inte sällan lite styvmoderligt.

Hur har ert arbete förändrats av projektet?

– Vi har båda fått en större insikt om de svårigheter som kan uppstå när det kommer till anpassningar i distansundervisning, framför allt när det gäller att identifiera vilka elever som är i behov av stöd. Kursstarten är otroligt viktig, redan här behöver eleverna få tydlig information om vilka anpassningar som erbjuds. Det bästa är också om det går att få till ett fysiskt upprop, då får lärare och elev åtminstone möjlighet att träffas en gång, vilket kan betyda mycket. En tanke som också väckts är om distansundervisningen även bör innehålla en viss andel fjärrundervisning, som ju innebär att lärare och elever möts digitalt i realtid.

Hur för ni ert arbete vidare på er arbetsplats?

– Vi har under projektets gång löpande berättat om vårt arbete inom Ifous på vår arbetsplats och även anordnat så kallade lunchworkshops kring olika sätt att arbeta med digitala verktyg generellt. Planen framåt är att diskutera anpassningar på distans inom kollegiet när artikeln är publicerad.